tisdag 8 juni 2010

Rätten till privatliv

[FRÅN FACEBOOKGRUPPEN "KVINNOGRIS OCH VIS, JAVISST!"]

Tankar kring en annan sak som har med mellanmänskliga relationer att göra och som jag själv har erfarenhet av att genomleva och uppleva som problematiskt och skamligt; skvaller och information. Vad är rätt att hjälpa någon hålla hemligt och vad är rätt att berätta för andra om? Nu tror jag förvisso inte på någon standardmodell nödvändigtvis men jag finner mig ändå på ena änden av normal-skalan, nämligen den där folk blir sura för att jag berättar om personliga saker om dem för andra. Jag anser mig helt enkelt ha rätt till att göra det, för att de inte äger information om sig själva och för att jag vill ha ett samhälle där folk pratar om saker med sina vänner och andra. Visst att anonymisering kan vara bra, typ "en jag känner gillar att ha sex med djur" och jag kan ibland utgå ifrån att en viss person inte vill att andra ska få reda på något om dem, att det liksom är outtalat. Ibland är det uttalat och jag respekterar deras önskemål. Ibland gör jag det inte. Ibland är anonymisering helt jävla onödigt, trots att någon ber om det; är jag i ett monogamt förhållande och diskuterar mina sexuella upplevelser med en vän kommer personen ifråga att förstå vem det är jag refererar till och således är det bara löjligt att försöka anonymisera, för att inte nämna oärligt och smått absurt ifall en skulle säga "en kompis till mig" om ens egna upplevelser.

Anders Olsson i "Att stänga det öppna samhället" tar upp kritik mot att stänga öppna samhällen med hänvisning till äganderätt i en juridisk kontext kopplad till lagstiftning kring först och främst PUL (personuppgiftslagen) som jag anser har relevans också för tankegångarna kopplade till sociala relationer, gemensamma beröringspunkter som sätter upp regler för hur vi bör förhålla oss till andra, kunskap och privacy. Den första punkten behandlar le conditione humaine, en sorts dialog över vad det innebär att vara människa och existera med andra. Den relevanta frågan här är: hur går det om vi gör anspråk på kontroll av uppgifter vars flöde är själva substansen i umgänget med andra människor? Att leva i ett samhälle idag innebär att registrera information om andra, omedvetet, medvetet, utan något särskilt mål, kanske med ett oväntat framtida mål, och information i mängder på mängder som bildar ett kunskaps- och erfarenhetsunderlag som skapar grunden för själva förståelsen av vår omvärld och medmänsklighet.

Att jag observerar något hos en person som denne skäms över innebär exempelvis inte att det är nödvändigtvis dåligt för någon inblandad (till den grad detta har relevans) att jag drar nytta av mina observationer och använder slutsatserna till att göra andra medvetna om samma saker. Det upplevda är mer värt än det sagda och därmed finns det ett värde i friheten att själv kunna dra slutsatser utifrån något mer än enbart det jag säger och kan ha tolkat annorlunda än någon annan hade gjort ifall de observerat något liknande.

Den andra typen av kritik Olsson gör gällande äganderätt till personliga uppgifter står i relation till det politiska etablissemanget, nämligen staten och dess maktmässiga och våldsmonopolitiska övertag jämte dess medborgare. Om äganderätt i förhållande till personliga uppgifter enbart får göras undantag när det gäller myndighetspersoner (och journalister som skapar och sprider information om enskilda för "allmänhetens bästa som det juridiskt sätt definieras) hamnar storebror i ytterliggare överläge. Ur ett rättssäkert perspektiv är det fruktansvärt att staten får lov att till syvende och sist hota med våld (eller indirekta reprimander som jag återkommer till i tredje punkten) när det gäller deras anspråk på information gällande dig som medborgare, medan du enskilde person inte får ta del av denna information som de har i sin ägo för att det ska "förhindra kränkning av individer". Well, det öppnar helt klart upp för korruption, gäv och byråkratiserad autokrati när staten får den typen av befogenheter beskrivna ovanför som utöver den nämnda kritiken inte ens går att kontrollera av den enskilde då det skulle innebära ett övertramp av tillgång. Det stärker de som redan har makt och försvagar de som behandlas felaktigt. Kopplingen till relationer mellan människor mer relevant för denna grupp anser jag ligga i de simpla paralleller som kan dras mellan makt och kunskap, lite sådär Foucaultianskt. Att duktiga manipulatörer (personer som vill styra andra och inte är öppna med det) ofta håller deras utvalda subjekt skilda från varandra för att bättre kunna hantera dessas okunskap är en viktig insikt för min del; delad kunskap leder till något mer än enbart delarna, och 1+1=3 när det gäller tänkande individer.

Den tredje punkten Olsson tar upp som argument mot äganderätt till egna uppgifter har också med makt att göra och handlar om vårt praktiska liv och våra praktiska förutsättningar för att faktiskt utföra saker och leva ett liv som liknas andras, ha tillgång till de resurser som anses vara mänskliga rättigheter eller givna utifrån ett skälighetsperspektiv. Vill du inte ge dina personliga uppgifter till myndigheter mer än du behöver kommer du berövas både utlandsvistelse (pass), körkort, bostad, lån, försäkring, osv. Detta översätter jag som min praktiska och levda erfarenhet där jag ofta inte får något val gällande huruvida jag ska få reda på något eller inte och således inte kan ta ett beslut om jag vill få reda på informationen på mina villkor. Någon kan säga något djupt personligt till mig utan att fråga om jag kan hålla en hemlighet och sedan bli arga när jag inte göra det. Vad har de för rätt att göra detta? Jag håller inga hemligheter jag inte samtyckt att hålla hemliga och jag lovar inte evig tro heller, men mer om det någon annan gång.


Kom dock ihåg att folk har känslor och kan bli sårade, känna sig svikna och utlämnade när de upptäcker att deras privatliv ligger ute på entreprenad. Osäkerheten kan förvisso komma från triviala saker som de borde lära sig hantera, men ett samtycke i förhållande till sådana saker kan vara värt att fundera över av flera anledningar. Det är alltid svårt att hantera ens person och skapa en sammanhållande och stark front i förhållande till andra, och ju fler personer får information om dig och olika intryck baserade på andras utsagor, desto svårare är det att hålla reda på andras åsikt, kunskap och fördomar om en. Bra vore att helt enkelt sluta bry sig, men det är inte alltid så enkelt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar