Daniel, Zizek, tomhet, zenbuddhism

Det här är då något av ett svar främst till dig Daniel, angående Zizek och samutveckling, om än kanske lite roundabout och mer med fokus på vad Zizek innebär för min egen (tvärfilosofiska) utveckling. Det är även ett slags svar (med frågor) på ditt blogginlägg* om flatlanders och cubister, huruvida Zizek är en cuber eller inte, och vad det egentligen innebär. Wilberiansk terminologi används. Till slut kommer vi in på frågan om ansvar, om möjligheten att hållas till ansvar och omöjligheten att hålla till svars för sina handlingar.


För mig leder Zizeks tankar mer än ibland in mig på zenbuddhism, och då inte enbart på det sättet som Zizek själv ibland kommer in på buddhismen (som kompliment till kapitalismen), utan med dess frågor gällande vad som går att uppleva, vad språk innebär och möjliggör och förhindrar, vad som är bortom språket, om vi är fast i språket, (transcendental) idealism vs (speculative) realism, och i grova lag "det mystiska feminina" (form, yin, kaos/skapelse/dionysus, idé, biosphere, absoluta, trangressing, second-order change, void, noumena, pre/post-symbolic, lived/ready-to-hand) vs "det alldagliga manliga" (content, yang, ordning/apollo, konkret manifestation, noosphere, partikulära, linjär utveckling, reduction, phenomen, symbolic, imagined/thought-out/abstract/ready-to-hand) etc.

Zenbuddhismen är en slags antifilosofi tänker jag mig, även om jag inte därmed tycker den är dålig att praktisera i form av zazen eller whatnot, och inte heller att dess anti-intellektuella böjning är dålig för intellektet som sådant, utan att det snarare är något som behövs för att komma vidare med det trans-rationella arbetet, bli en "cuber" i din jargong. Zenbuddhism är att acceptera ett pre-theoretical factum brutum as proof, medan "filosofin" inte tänker sig en kan hålla på sådär, det där är ju inget bevis! Eller ta is-ought-problemet (som vissa menar är ett ickeproblem) men som likväl varit betydelsefullt inom filosofin – inom zenbuddhismen är det en löjlig frågeställning att separera "varat"(objektet, universella) från "tillblivandet" (subjektet, människan, perspektivet), och det blir så självklart att det ens blir svårt att formulera det på annat sätt än genom "direct pointing", som när en zenmästare säger åt sina studenter att inte rädda honom medan han tänder eld på sig, varav bara en (det är alltid en, om det så är versionen med elden, katten, eller någon annan) av studenterna faktiskt skakar av sig the mesmerizing words och kastar sig in för att rädda läraren. Is (eld) = ought (rädda) – det finns inget annat (även om steget däremellan fortfarande ur en analytisk synvinkel är lika problematiskt).

Det är alltså två ytterliggheter som är postmodernismen som inte kan stänga av (som Pelle Billing beskrev det***) å ena sidan, och något som erkänner både den praktiska och teoretiska nödvändigheten av "avstängning" å andra sidan, eller snarare inte ens ser det som avstängning utan ett öppnande (beginners mind/tabula rasa). Zenbuddhism är i denna kontext även att trotsa alla paradoxer och det "omöjliga" i liv, i emergens, i kommunikation, och fortsätta göra det omöjliga som är förändring eller liv eller det rätta, och göra det på ett sätt som är väldigt left-quadrant, med vetskapen om den ständiga närvaron om "the ground of being".

Så för mig är zenbuddhism en del av praktiken och förståelsen av tomhetens möjliggörande, av den "ursprungliga dialektikens" grund och överskridande. Liknande tankar återfinns hos Zizek och andra "riktiga" filosofer, dock. Vad är det för ursprung eller tomhet de (Derrida, Zizek, mfl) snackar om? Tänk såhär: master signifier/big other är grovt sett den delen av territoriet som det aldrig kan bli karta av (empire, Borges cartographer, Korzybskis karta, Wilbers iamness som the witness which cannot be witnessed), inte en specifik del av kartan där kartan recursivt återkommer (phenomena, figure/content in relation to ground/form), utan bara den designerade/designerande punkten sine qua non kartritandet inte skulle kunna äga rum överhuvudtaget, den delen som förgör det signifierade och öppnar upp det monstruösa intet. Världen är så kallad "broken" eller "stupid" (som zizek säger) i sin icke-totaliserbara uppbrytning, meningsskapande och ultimata tomhet.

En fråga är då hur en ska relatera till denna tomhet, och om de är samma tomhet som i "enlightenment 2". Förneka den? Det är väl det du menar folk som inte accepterat/förstått  enlightenment 2 gör va? Eller räcker inte "förståelse" om dess existens så länge en fortfarande ser på tomheten som något av ondo, istället för den kraft som skapar förändring, som låter "utopier" (no-places) realiseras? Kanske är då "brokenness", accepterandet av det, viktigt för vår själsliga fred? Att bli "the witness" utan att be om ursäkt för sin upplevelse, att inte förlora integritet eller jag-identitet men likväl låta den uppgå i något större som aldrig kan realisera sin fulla potential annat än i det yttersta nuet, den yttersta realismen som samtidigt är den stundande utopin? Svårt måhända att göra politik av det, förutom genom praktiserande som t ex meditation, vilket jag ska komma in på om en stund. Först, mer tomhet, från Sublime Object of Ideology:

"So it is precisely this lack in the Other which enables the subject to achieve a kind of "de-alienation" called by Lacan "separation": not in the sense that the subject experiences that now he is separated for ever from the object by the barrier of language, but that the object is separated rom the Other itself, that the Other itself "hasn't got it", hasn't got the final answer, that is to say, is in itself blocked, desiring; that there is also a desire of the Other. This lack in the Other gives the subject a breathing space, it enables him to avoid the total alienation in the signifier not by filling out his lack but by allowing him to identify himself, his own lack, with the lack in the big Other."

Detta Zizekcitat kan vi förstå som att the scripture är "subject to deconstruction", Gud är kanske rent av inte perfekt/inte just (judaistisk tradition som du nämner i ditt inlägg), vi kan tolka citatet psykoanalytiskt som att det finns relief i realiserandet att ens föräldrar/en själv inte är perfekta/omnipotenta, psykosocialt att capitalism inte är ultimately justified but hinges upon the radical contingency and élan vital of jouissance/fördröjd njutning vilket är varför den är så lockande som Grand Narrative. Kanske har du redan läst om Tilichs begrepp god-above-god (eller Eckharts "God-beyond-God"), den skulle jag säga är ett slags (intellektuellt) sätt att relatera till tomhet, en slags yoga för att integrera tomheten i sig själv/världen, men det är intressant nog för att länkas till likväl:

http://en.wikipedia.org/wiki/Paul_Tillich#God_Above_God

Även följande citat av Zizek låter litegrann som ett slags relaterande till tomhet:

"The blue and red pill is not a choice between reality and illusion. Matrix is a machine for fiction, but a fiction which already structure our reality. If you take away from our reality the symbolic fiction which regulate it, you lose reality itself. I want a third pill. A pill that will enable me to perceive not the reality behind the illusion, but the reality in illusion itself."

Zizek anser ju (i b la Examined Life) att människor t ex i relation till globala kriser (finanssystem, ekologi) inte enbart är impotenta utan faktiskt omnipotenta, och att det är den tomheten som det medför som skrämmer oss. Hen har någon slags "yoga" för det också, nämligen att i the wreckage och skiten och realismen hitta vårat "opium" (kärleken är inte idealiserandet utan att verkligen se hur dålig någon är, och likväl älska dom, älska synden), inte genom att reintroduce transcendental signifiers and so on, utan att genom att adapta en attityd av att ansvaret vilar på våra axlar, och att psykoanalysens främsta uppgift är att analysera vart våran "skit" (bokstavligt och figurativt) tar vägen. Zizek här låter nästan som en cuber liksom, men är det bara en sorts existentialism då? Hen pratar definitivt om tomheter och hur meningslöshet ska inkorporeras för att mening ska finnas (uppkommer meningen ex nihilo, har den varit teleologisk latent eller fanns den där hela tiden?), något som även existentialisterna gjorde med t ex sina idéer om autentiskt leverne (existence before essence), och redan Nietzsche pratade ju om der-wille-zur-macht som skulle komma ur medvetenheten om att en är en fri själ som formar sitt eget liv ur tomheten som är nihilismens vuxna förståelse. Men något tycks ju saknas likväl för att Zizek ska framstå som en "riktig" Cuber, och visst är det något mer än bara accesoarer (sjalar och bandtröjor istället för ticks och stora salar) och det faktum att hen använder ett visst språk/habitus som inte associeras med cubers? Är det, som du skriver i ditt inlägg, kanske att en viktig förmåga för cubers är att "röra sig som vatten", inte vara rigid i förhållande till perspektivskiften, och att vara öppen för förändring kring tomheten? Vad är konsekvensen av detta, måste en så att säga byta åsikt, eller räcker det att doppa foten i den "andra" ån då och då? Intressant här tycker jag är "chaos magic", vars mest kända förespråkare nog är serieskaparen Grant Morrison, författaren Robert-Anton Wilson, och Peter J. Carroll (mest inom rörelsen då). Chaosmagikerna är ju dock väldigt manliga i sitt filosoferande, och perspektivskiftandet har inte direkt fokus på empati (som jag vet är en stor fråga för dig) utan ses som en pragmatisk väg framåt, ungefär som att ersätta ett par tankar med ett par andra inom kbt, en manlig sorts spiritualitet som wilber förmodligen skulle beskriva som den typiska "men in isolation staring at walls".

http://en.wikipedia.org/wiki/Chaos_magic

Jag är inte helt säker på att jag greppar konceptet med tomhet som du diskuterar det i ditt blogginlägg, är något som du kanske förstår just nu, och att det är detta jag finner intressant att ta upp för diskussion. Jag undrar huruvida det är en praxis (yoga), ett "felt" tillstånd som liksom balanserar ut det analytiska och "begränsade" (eller begränsningen i det analytiska), eller om det handlar om något annat, och var zizek hamnar i det liksom. Är det en integration av epistemologi/ontologi som krävs för att vara en cubist, dissolving of tension eller iaf en mer icke-dualistisk förhållning mellan das ding an sich och das ding fur uns? Kanske det där som wilber pysslar med nu (och har pysslat med ett tag), som du nämnde, en vidare förståelse av bhaskariansk realism? Vad specifikt skulle behöva förändras i Zizeks filosofi menar du för att det skulle vara en cuber? Är hen verkligen "unaware of the existential relationship from which [his] own critique is emerging", sin ideologis sublima objekt? Wilber skulle jag säga är det definitivt under vissa omständigheter (även om det är ganska så genomgående i hens verk), vilket t ex Jeff Meyerhoff har kritiserat hen för i sin "Bald Ambition".

En annan del av Zizeks filosofi i relation till post-postmodernism (flatland vs cubism) är frågan om metafysik tänker jag. Sysslar Zizek med "postmetafysik", alltså i bemärkelsen att efter Derridas och andras intåg så sägs det att metafysiken dog, det absoluta finns inte, enbart slutna system som fungerar i relation till varandra, alltid refererande, utan någon slags transcendental signifier som kan grunda helheten. Zizek ser sig som modern snarare än postmodern, med fokus på de gamla transcendentala idealisternas projekt, som ju även de förhöll sig till någon slags tomhet/decentering/anomi (Hegel, Heidegger,  även om de inte hade postmodernismen i sig eller bakom sig). Vad för slags tomhet sysslade de med? Är det right-quadrant-tomheten liksom, är det vad det hela handlar om, att cubern är cubern på flera dimensioner/kvadranter och integrerar dom?

När jag tänker på det här med zenbuddhism och tomhet så slås jag även av idén av iamness och svårigheten jag har i att relatera till den, och det tysta utforskandet av det genom t ex meditation. Att sitta och stirra på en vägg liksom och uppnå en meditativ upplevelse, konstituerar det en upplevelse med "frånvaron av yttre ting" (för det inre ögat) som ger en ett sant möte med jaget, där något absolut tar plats, ett möte som inte är jämförbart med andra möten och som konstituteras, förhandlas, accentueras i sin specifika kontext, utan som alltid är "den samma"? "Wordless exploration of the void" skriver du om när du skriver om cubers. Såhär tänker jag utifrån mina idéer om zennbuddhism: upplysningen (nr 2) är ett tillstånd av "icke-separation" som inte bara är förståelsen av betydelsen att göra ditten eller datten, ett exploration av ens spontanitet genom att försöka bädda för beginners mind, öppenhet, osv, utan det är ett radikalt accepterande-förståelse av att även kompulsivitet och egoism och vidhållandet av destruktiva mönster har sin grund i "the ground", i spontan tillblivelse, som framkommer ex nihilo, ur ljuset. Handling/icke-handling blir en illusion, och det som har varit wordless exploration är inte bara en annordning fäst vid kategoriseringar så som tystnad/icketystnad, rationell/ickerationell, tomhet/icketomhet, utan allt (icke)handlande blir "silent" i någon bemärkelse, blir grounded, och inte nog med det, det visar sig att det alltid varit det, och vi är tillbaka precis där vi började och kan inte göra något än att inse det absurda i hela situationen och kanske skratta litegrann.

Min bakgrund till hela grejen med essenser som "iamness" och "mötet med det sanna jaget" eller "sanna tomheten" är en personlig åsiktsbakgrund i någon slags extrem postmodern nominalism, deleuziansk platt ontologi (allting flyter, inget är commensurabelt med något annat rent ontologiskt (om än etiskt), allting är sin egen helhet, inexhaustable, different from even itself), där jag först på senare år har börjat fråga mig ifall det ändå finns något "där" kanske. Vad är det universellas plats i det partikulära liksom? Jag har inte gått så långt som till platonismen och idealformer dock, utan tänker mig oftast en oändlighet av former som ingen är som någon annan fortfarande, där samma flod aldrig kan stigas ner i två gånger... bortsett från att allt är samma flod, likväl. Och då kommer monismens problem in: varför verkar inte världen hel som den nu är det, varför finns the veil of maya, varför behövs "the gnostic return", varför har vi glömt vilka vi är, vilket vårt sanna ansikte är, varför ser vi bara "de 99%", varför är vi fast i samsara, osv****. Sedan stötte jag på konceptet holons, och idén att vi är hela OCH främmande inför oss själva, hela, men delar, ett koncept som likt fenemenologin var ett nice sätt att göra något som verkar smått paradoxalt till en början för att få bort the pesky dualism eller åtminstone de isolerade enheterna som är antingen/eller, while still retaining the possibility for divison och framåtandan som dialektiken helhet-del eller "dekonstruktion" möjliggör. Som en av mina favoritakademiker, Haraway, skriver: "To be One is to be autonomous, to be powerful, to be God; but to be One is to be an illusion, and so to be involved in a dialectic of apocalypse with the other. Yet to be other is to be multiple, without clear boundary, frayed, insubstantial. One is too few, but two are too many."

Addera lite occasionalism som inte är så dualistiskt inriktat (cartesian dualism) och inte heller fokuserad på substanser nödvändigtvis (på sin höjd utefter leibniz conception av monader, som påminner mig om smullyans idé om "enlighted solipsism", där alla är en och samma gud men att vi/gud byter kropp/substans snabbare än någon kan märka det - en sorts pre-established harmoni även det!), utan mer som någon slags zenbuddhistisk förståelse av oundvikligheten i att förlora kontakten med "the ground of being", med "the indivisible remainder"**, med det spontana som kommer ur intet, och så har vi min generella ontologi, där saker både är samma och inte är samma. Jag tänker att det hela har sina brännpunkter med frågor om enlightenment och de saker du diskuterat tidigare, så run with it och se vad som händer. :)




*http://fuckingutopia.wordpress.com/2011/02/28/find-the-cube/

** Zizek on Schilling i "The Abyss of Freedom/Ages of the World" och "The Indivisible Remainder: An Essay on Schelling and Related Matters":

… This is the incomprehensible base of reality in things, the indivisible remainder, that which with the greatest exertion cannot be resolved in understanding but rather remains eternally in the ground. The understanding is born in the genuine sense from that which is without understanding. Without this preceding darkness creatures have no reality; darkness is their necessary inheritance.

*** http://www.pellebilling.se/2012/03/bra-artikel-om-overdrivna-postmoderna-tankegangar/

**** Varifrån ondska då? Varför finns djävulen (desinformation, lögn, del?) när Gud (information, sanning, helhet?) finns? Är det kanske bara the residue of what is (necessary inheritance), projected unto the future, alltså dialektiken som är det antagonistiska förhållandet mellan det som varit och det som komma skall ("gör så ont när knoppar brister")? Här är en passande beskrivning:


The bible tells that story in terms of time – one thing after another. First there was darkness. Then there was light. Your people remember it differently. They see the darkness as a tunnel that they crawled through to reach the light. A vertical tunnel. The light was in another place far above. This means nothing to you, does it? In any case they tell the story as a journey. A hard and terrible journey. The place where they started from was the first world. Where the darkness was. Where it still is. Understand me. Whatever lived there then lives there still, though your kind abandoned this place half a million years ago. There are forests of black oaks, a hundred feet tall, standing invisible in the dark. There are creatures... predators... that have not eaten in geological ages. You have forgotten the voiceless, but they have not forgotten you. They want you to come home, want the feel of your fear and your worship. But while the darkness is a home for them, for you it was only a womb. You betrayed them... when you were born into the light.
/.../
Rachel: Is it a birth metaphor?
Lucifer: No. It's the thing for which birth is as metaphor.
– Lucifer: The Devil in the Gateway, Mike Carey