måndag 6 september 2010
måndag 30 augusti 2010
Artikel skriven för RFSL
Innan jag bestämde mig för att jag inte är transsexuell trodde jag att jag inte var transsexuell.
Viljan att byta kön fanns där redan när jag inte trodde att jag var transsexuell dock, och efter att jag ha läst resten av denna artikel finns det säkert de av er som kommer hävda att viljan finns där fortfarande, men detta då mot min bestämda vilja att nyansera, förtydliga och kontextualisera diskussionen – och min ovilja att utan motstånd låta andra tolka mina motivationer.
Innan jag bestämde mig för att jag inte var transsexuell tänkte jag att hela könsbytesgrejen nog inte var för mig, att det inte var jag, och att inget någonsin är där för mig – enkelt, åtkomligt, livligt. Ungefär som Albin Balthasar sjunger i Fel Person: "Jag har känt mig utomjords/inombords/sen jag föddes på fel planet/och i mitt [sic] hemnation är min person/i egen minoritet".
Jag tänkte att jag nog bara inbillar mig att jag vill byta kön, att det är ett symptom på mina psykiska problem eller bottnar i min bristfälliga relation till kvinnor och min upprorsvilja jämte min mamma som alltid var glad över att ha "fått" en son. Jag tänkte att jag var alldeles för manlig för att vara en kvinna - både som barn och nu - och att mina berättelser kring hur det kändes att vara transsexuell eller vilja vara kvinna aldrig riktigt stämde överrens med andras. Att saker förväntas konstant av mig, saker som jag inte vill leva upp till. Att jag inte passar in i ramen for de transnarrativ som visades i media och (åter)upplevdes av transpersoner världen över.
Jag mådde mycket dåligt över min vilja att vara transsexuell och kvinna men kände att jag nog mest ville vara transsexuell och helt uppenbarligen inte var det för att mina symptom yttrade sig på ett sätt som inte gjorde en diagnos särskilt trovärdig.
Trots detta lät jag min psykolog skriva en remiss till könsutredning och där kände jag mig som en lögnare och galning för att jag hade dessa tankar om mig själv. Det blev inte bättre av att könsutredaren, som ju är specialist och har auktoritet, efter en halvtimmes diskussion med mig sa att jag inte var transsexuell. Den skuld och skam som följt med mig så långt jag kunde minnas, den svårighet som det hade varit att växa upp till en tänkt och eftersträvansvärt autonom individ som trodde på sin egen potential, sina egna önskningar och sina egna känslor, gjorde sig mycket påmind i utredarens paternalistiska skildring av mitt inre liv. Jag är inte värd det, tänkte jag. Ett bra liv. Jag tar pengar från andra vårdbehövande med mina pseudoproblem.
Jag internaliserade min förövare och skuldlade mig själv för att jag inte förstod bättre; för att jag var prinsessan som aldrig rymde själv utan alltid hade väntat på en magisk och icke-existerande prins to sweep me off my feet eller rädda mig från draken/tornet.
Internet blev hädanefter mitt främsta forum för diskussion och bevandring inom transvärlden. Jag läste in mig på den sexologiska världens tänkta etiologi till transsexualism, allt om Christine Jörgensen (som var världens första person som en “lyckad” genital operation gjordes på), jag läste om effekter av hormoner, och framför allt, om psykiatrins syn på transsexualism; primär transsexuell; sekundär transsexuell; autogynefil; dysfori; parafili; osv.
Det skrämde mig, och det tog mig en lång tid att komma fram till att nej, jag är inte transsexuell, vare sig sekundär eller primär. Jag vägrar vara den person som dessa “professionella” påstår att jag är; den sjuke, den som har vanföreställningar, den som föddes “fel”. Inte heller ville jag vara den person som transsexuella påstod sig själva att vara, i många fall efterrapandes dessa professionella.
Jag kom fram till att jag snarare är primärt queer.
Jag fick en remiss till könsutredning en gång till, denna gång med hjälp av en annan psykolog och mer införstådd i vilken relation jag och de mina utredare/psykiatrin befann sig i. Jag förstod nu att vi var fiender.
Jag gav sken av att så inte var fallet och de motståndsstrategier jag applicerade på situationen för att behålla en gnutta självrespekt och vara ärlig samtidigt som jag ju lurade hela systemet enbart genom min kunskap om den disciplinerande effekt som psykiatrin har var inte synliga för utredarna, även om min framställning av mig själv var tillräckligt annorlunda för att utredarna skulle bli arga och bemöta mig väldigt respektlöst. Jag överdriver inte när jag säger att så som de utredarna bemötte mig har jag inte blivit bemött av den värsta homofoben; möjligtvis av familjemedlemmar, men jag lämnar detta därhän.
När jag förstod (vilket jag gjorde efter första mötet i denna andra utredningen) att det skulle vara mycket svårt för mig att få en diagnos, började jag självmedicinera. Hormonerna gjorde mig mycket trött och rädd inför vad för effekt hormonerna skulle kunna tänkas ha på min hälsa. Ingen inom sjukvården ville hjälpa mig med dosering, blodprov eller annan hjälp (förutom att remittera mig till vanliga psykologer som jag haft tidigare – till antalet jag knappt kan räkna på två händer vid det här laget) och jag behandlades så som jag tror missbrukare inom vården behandlas, samtidigt som jag inte ens fick motsvarigheten till sprututbyte utan enbart “varför gör du det?” eller “du borde sluta” till svar när jag berättade för de att jag självmedicinerade och ville ha hjälp för att jag mådde dåligt.
Min psykiatriker sa åt mig att gå till en allmänläkare med mina trötthetsproblem (samtidigt som hen frågade mig om jag vet vad hypokondri är för något), och allmänläkare sa åt mig att gå till psykologer. Jag har inte velat avslöja för allmänläkare jag träffat att jag tar antideppressiva för att jag märkte att inställningen till mig då förändrades. Senaste gången jag var hos en allmänläkare tog det tio minuter för läkaren att komma fram till att min trötthet nog berodde på något tillstånd som borde bedömas av psykiatrin. Kan en komma fram detta efter tio minuter när jag samtidigt berättar för läkaren att jag redan gått i sömnterapi hos psykolog och självmedicinerar med hormoner vars effekt inte är helt förutsägbar eller mätbar ens för specialister?
Att hamna mellan stolarna i vårdsammanhang hade jag erfarenhet av sedan tidigare, då när mina psykologer inte kunde något om transsexualism och tyckte det var vettigt att prata med mig om mina känslor i relation till mina funderingar kring könsidentitet medan utredaren på sexologen menade att jag skulle gå till min vanliga psykolog och att sexologen minsann inte var något ställe för de som inte var helt säkra på vad de var.
Trots att jag kände (och känner) mig mycket svag och trött av hormonerna, av att “etablissemanget” inte trodde på mig eller ville hjälpa mig på något sätt alls, så var det mycket emancipatoriskt för mig att ta mitt liv i egna händer och inte känna mig beroende av utredarnas välvilja. Bra så, för 1,5 år senare kom hela teamet fram till att det inte kunde bedömas huruvida jag var transsexuell eller inte (men att jag förmodligen inte var det för att jag exempelvis har en s.k “killsexualitet”) för att jag lider av alltför allvarliga psykiska störningar/sjukdomar. Och om utredningen var den första våldtäkten så var det som skrivits i journalen den andra.
Nåväl, efter det bestämde jag mig for att skriva ett manifest(ival), vilket jag håller på med i detta nu och förväntar mig bli klar med om något år. För den som vill ha uppdateringar om hur det går kan jag hänvisa till följande facebook-grupp: “My manifesto; spreading/making of/including into/extending”.
Några av de ståndpunkter och frågeställningar jag tampades med och som jag fortfarande funderar kring i relation till detta manifest tänkte jag ta upp här. Vad innebär det att byta kön? Varför tillåts de att byta kön? Varför ska skattebetalare pröjsa mitt könsbyte? Varför byter folk kön? Vad är alternativen?
Min definition för artikelns återstående del av en transsexuell person kommer vara “en person som vill förändra kroppen så att den bättre står överrens med ens uppfattning av ens könsidentitet/kön” för att en stor majoritet av transsexuella vill förändra sina kroppar och för att det förväntas av dem i samband med könsbyte. Varifrån kommer denna uppfattning? Ray Blanchard skriver om något hen kallar för feminine essence theory (Ray Blanchard, Deconstructing the Feminine Essence Narrative, 2008). Jag fokuserar här på den första punkten som hen menar sammanställer den typiska (man-till-kvinna) transexuellas förståelse av sin egen “dysfori”. Kort sagt består tropen Blanchard hänvisar till denna: jag är en kvinna fast i en mans kropp.
Vad innebär en sådan verklighetsuppfattning? Kan jag vara en mus fast i en människas kropp? En prinsessa från Sleeping Beauty fast i denna värld? De biologiska aspekterna av transsexualism har det forskats på en del (såsom den psykologiska, vilken jag inte tar upp här) och de flesta sexologer verkar vara överrens om att ursprunget till transsexualism som en biologisk åkomma/inkongruens verkar vara flera. På det stora hela är området mycket komplicerat, och jag menar att det är en fara att överhuvudtaget ge sig in i den världen och mena att den genuina transsexuellas önskningar ska vara baserade i något biologiskt. Delvis finner jag sociala kontext mycket viktiga för tolkningen av det biologiska, och delvis undrar jag vad som händer med de personer som vill byta kön men inte har tillräckligt könskonträr hjärna (där inkongruensen efterforskas) för att anses vara genuint transsexuella – i en potentiell framtid; idag finns knappt sätt att klassificera hjärnor könsmässigt, åtminstone på ett sätt som är kopplat till transsexualism. Och även om en har en otypisk hjärna för sitt juridiska kön, innebär detta automatiskt att en är transsexuell eller vill ha vård? Varför, överhuvudtaget, ska en önskan vägra tyngre för att den har en bas som stöds i hur forskare kan och mäter vad som är kvinnligt och manligt än vad någon själv egentligen känner? Och om denna person då väl känner något, måste det då betraktas som en psykisk åkomma/sjukdom?
Det biologiska kortet väger tungt när en vill berättiga ens icke-galenskap, behov av vård och juridiska förändringar. Är det dit vi vill fortsätta gå dock? Är det kanske så att alla de kontroller vi har för att byta kön, alla de krav och oklarheter, godtycklighet, brist på ställen att överklaga till, osv, är ett sätt för myndigheter att kontrollera avvikare och göra dem till godtagbara medborgare? Titta bara på Sveriges historia gällande tvångssteriliseringar, arvshygien, rasinstitut och hantering av hysteriker och andra psykiskt “ofrånkomliga” för att se att behandling av transsexuella inte är taget ur tomma luften.
Kanske tillåts folk att byta kön delvis för att det anses mindre farligt att vara ett anpassat freak än något som ser bara förjävligt och mellan-könen-aktigt ut? I USA utbröt moralpanik när någon påpekade att Ken och Barbie-dockorna inte hade några underkläder, varpå Mattel målade på shorts till Ken och någon motsvarighet till Barbie. När de upptäckte att barn skrapade av shortsen för att se vad som fanns under valde de att passivt ignorera problemet och gå tillbaka till de gamla modellerna istället för att konstant påminnas om barnens skrapande och vad det betydde: att barnen var sexuellt nyfikna varelser.
Varför byter folk kön då? Anledningarna kan vara många. Vad vet jag, liksom. Men det är viktigt att inte glömma bort de sociala strukturer som informerar våra beslut och sätt att tolka världen. Om en person vill ändra sin etnicitet/hudfärg då? Är personen mindre galen för att den ena föräldern har annan hudfärg än barnet som vill byta sitt? Ett avsnitt av South Park (Mr. Garrison's Fancy New Vagina) gjorde en satir över könsbyte genom att en karaktär där ville genomföra en s.k negroplasty, en inverterad Michael Jackson ungefär. Vad är det för fantasier och behov som uppfylls av ett könsbyte och andras syn på en själv som den en vill vara och ses som efter ett sådant?
Om en anser att frågor som dessa är oviktiga eller rentav kränkande att ställa och implicera utifrån, då ställer en sig ofta någonstans i Blanchards skildring av den typiska transsexuella, och särskilt om en är svensk utgår en ifrån att det är lika klart som korvspad att transsexuella ska få könsbytet pröjsat. Varför, för att transsexualism är essentiellt, genuint? Vad är essentiellt med min vilja, vad gör att den skiljer sig och anses mer värdig än den som vill förandra sin kropp på ett annat satt? Varför får jag betalt bröstförstoring av landstinget som transsexuell medan jag inte får min näsoperation betald? Hur har den politiska kampen för erkännandet av (vissa) transpersoners hjälpbehov sett ut, och varför tror du att dessa behov har blivit bemötta som de har blivit? Retoriken för förändring och statens potentiella roll är här viktiga att studera.
Genom krav på sterilisering tar den svenska staten ifrån möjligheten för könsbytare att skapa nya biologiska familjer och med tanke på att familjen utifrån en subtilt snäv, biologisk, arbetslinjenaktig och juridisk definition anläggs som grunden för samhället genom förpassandet av anarkin och det omänskliga i FN:s deklaration av de mänskliga rättigheterna är det konstigt att det ses på med blida ögon. Eller? Nja, deklarationen är omskriven på så sätt att rätten till “medmänsklighet” och socialpolitiska insatser är konditionereade på det vilkoret att de politiska subjekten ska vara “medlemmar i samhället” vilket innebär att nationer kan tolka det som medborgarskap, residens eller ytterliggare någon exkluderande formulering.
Så varför ska skattebetalare pröjsa mitt könsbyte men inte mina alvöron? Vad är alternativen till könsbyte? Det finns s.k otherkins, personer som anser sig vara exempelvis drakar, vampyrer, tigrar och små alvpojkar i mänskliga kroppar och de filosofiska och metafysiska implikationerna finner jag väldigt upphetsande! Det är kanske inte ett alternativt sätt att tänka alltid, men jag ser på det stora hela inte någon större skillnad mellan s.k otherkins och transsexuella – förutom att otherkins har mer fantasi, inte omfattas av normerande institutioners behov av disciplinering (hur ofta har du sett en drake behöva läxas upp av staten?) och inte anses ha behov/önskningar som är genuina, verkliga och berättigade.
Själv är jag för allianser, och då inte baserade på essentialistiska kategorier som kvinna eller man, homo eller bi. Homosexualitet är lika mycket en fetisch som vilken parafili som helst, och även heterosexualitet är det! Jag tycker att transpersoner ska bygga allianser med amputees, otherkins, anorektiker, fashionistas, transients, transvestiter, autogynefiler, furries, stekare, sminkare, personer med BDD (Body Dysmorphic Disorder) och likställa allas behov utifrån självupplevelse och se potentialen till förändring och vilja till detta som en produktiv drivkraft likställd med en terapeutisk seans.
Jag vänder mig mot de delar av HBT-rörelsen som har gjort det till en konst att framhäva offentlighetens politiskt korrekt kodade kroppar långt borta från skam och kamp och rakt in i svenssons tv. Kolla hur tandlös bögarnas politiska aktivitet blivit sedan de kommodifierats som ett attribut, plagg eller adjektiv genom Fab 5 och den “obligatoriske bögkompisen”; nu är bögen kapitalismens och etablissemangets springpojke.
Det är rentav skamligt att transsexuella vänder sig mot transvestiter, att primärt transsexuella vänder sig mot sekundärt transsexuella, och i förlängningen – att transsexuella vänder sig mot andra med något som lika gärna skulle kunna klassificeras som BDD, andra med behov av att modifiera sin kropp eller identitet, eller hur fan du nu vill ha det. Nej I say! Rätten till ens kropp går inte genom staten och rätten att göra saker som av andra ses som självskadebeteende är våran egen att ha – och vi ska vara jävligt stolta över det. Jag är med Betnér när hen går upp på scenen i Pride House och menar att det är tvivelaktigt att enbart vissa omfattas av exempelvis distrimineringslagstiftning, och att det inte är rätt väg att inkludera ytterliggare minoriteter i denna utan att den snarare borde tas bort helt och hållet. Det är ett sätt att utöva våld att inkludera och exkludera och dividera på det sättet som görs genom lagstiftning.
Med tiden har jag blivit min egen prins som räddar mig, och detta innebär att ta istället för att vänta och ta emot. Jag är med i en C-uppsats som skrevs av Carina Bohman (Könsfabriken: En kvalitativ studie baserad på transsexuellas upplevelser av sin utredning om könstillhörighet, 2010) och även om jag på sociologiska institutet fick lära mig att det är omoraliskt att publicera någons namn (även om denne vill det) i en undersökning så anser jag det vara farligt att inte låta folk representera sig själva till den grad som yrkesmoralen på sociologiska insitutet skulle vilja mena på är obönhörlig inför diskriminering. Så nu kommer jag ut dubbelt som icke-transsexuell; som Bella i uppsatsen och som Ava Avane Dawn här.
Att vilja byta kön är inte enbart att vilja ha vissa kroppsdelar modifierade eller andras uppfattningar förändrade. Ett visst juridiskt kön utanfor den lagliga och nationella kontext som ställer krav på diagnosticering och anpassning för att ett könsbyte ska kunna genomföras finns inte, och könsbytet är en lösning först och främst skapad av det politiska och psykiatriska samfundet för att styra in folk i en mall för lätthanterliga politiska subjekt.
Vill jag byta kön? Jag vill ses som en kvinna och vill ha vissa av de saker den svenska vården kan ge mig när (om) de väl har diagnositicerat mig som transsexuell. Men vill jag byta kön och anser jag mig själv vara transsexuell? Nej, det gör jag inte.
Viljan att byta kön fanns där redan när jag inte trodde att jag var transsexuell dock, och efter att jag ha läst resten av denna artikel finns det säkert de av er som kommer hävda att viljan finns där fortfarande, men detta då mot min bestämda vilja att nyansera, förtydliga och kontextualisera diskussionen – och min ovilja att utan motstånd låta andra tolka mina motivationer.
Innan jag bestämde mig för att jag inte var transsexuell tänkte jag att hela könsbytesgrejen nog inte var för mig, att det inte var jag, och att inget någonsin är där för mig – enkelt, åtkomligt, livligt. Ungefär som Albin Balthasar sjunger i Fel Person: "Jag har känt mig utomjords/inombords/sen jag föddes på fel planet/och i mitt [sic] hemnation är min person/i egen minoritet".
Jag tänkte att jag nog bara inbillar mig att jag vill byta kön, att det är ett symptom på mina psykiska problem eller bottnar i min bristfälliga relation till kvinnor och min upprorsvilja jämte min mamma som alltid var glad över att ha "fått" en son. Jag tänkte att jag var alldeles för manlig för att vara en kvinna - både som barn och nu - och att mina berättelser kring hur det kändes att vara transsexuell eller vilja vara kvinna aldrig riktigt stämde överrens med andras. Att saker förväntas konstant av mig, saker som jag inte vill leva upp till. Att jag inte passar in i ramen for de transnarrativ som visades i media och (åter)upplevdes av transpersoner världen över.
Jag mådde mycket dåligt över min vilja att vara transsexuell och kvinna men kände att jag nog mest ville vara transsexuell och helt uppenbarligen inte var det för att mina symptom yttrade sig på ett sätt som inte gjorde en diagnos särskilt trovärdig.
Trots detta lät jag min psykolog skriva en remiss till könsutredning och där kände jag mig som en lögnare och galning för att jag hade dessa tankar om mig själv. Det blev inte bättre av att könsutredaren, som ju är specialist och har auktoritet, efter en halvtimmes diskussion med mig sa att jag inte var transsexuell. Den skuld och skam som följt med mig så långt jag kunde minnas, den svårighet som det hade varit att växa upp till en tänkt och eftersträvansvärt autonom individ som trodde på sin egen potential, sina egna önskningar och sina egna känslor, gjorde sig mycket påmind i utredarens paternalistiska skildring av mitt inre liv. Jag är inte värd det, tänkte jag. Ett bra liv. Jag tar pengar från andra vårdbehövande med mina pseudoproblem.
Jag internaliserade min förövare och skuldlade mig själv för att jag inte förstod bättre; för att jag var prinsessan som aldrig rymde själv utan alltid hade väntat på en magisk och icke-existerande prins to sweep me off my feet eller rädda mig från draken/tornet.
Internet blev hädanefter mitt främsta forum för diskussion och bevandring inom transvärlden. Jag läste in mig på den sexologiska världens tänkta etiologi till transsexualism, allt om Christine Jörgensen (som var världens första person som en “lyckad” genital operation gjordes på), jag läste om effekter av hormoner, och framför allt, om psykiatrins syn på transsexualism; primär transsexuell; sekundär transsexuell; autogynefil; dysfori; parafili; osv.
Det skrämde mig, och det tog mig en lång tid att komma fram till att nej, jag är inte transsexuell, vare sig sekundär eller primär. Jag vägrar vara den person som dessa “professionella” påstår att jag är; den sjuke, den som har vanföreställningar, den som föddes “fel”. Inte heller ville jag vara den person som transsexuella påstod sig själva att vara, i många fall efterrapandes dessa professionella.
Jag kom fram till att jag snarare är primärt queer.
Jag fick en remiss till könsutredning en gång till, denna gång med hjälp av en annan psykolog och mer införstådd i vilken relation jag och de mina utredare/psykiatrin befann sig i. Jag förstod nu att vi var fiender.
Jag gav sken av att så inte var fallet och de motståndsstrategier jag applicerade på situationen för att behålla en gnutta självrespekt och vara ärlig samtidigt som jag ju lurade hela systemet enbart genom min kunskap om den disciplinerande effekt som psykiatrin har var inte synliga för utredarna, även om min framställning av mig själv var tillräckligt annorlunda för att utredarna skulle bli arga och bemöta mig väldigt respektlöst. Jag överdriver inte när jag säger att så som de utredarna bemötte mig har jag inte blivit bemött av den värsta homofoben; möjligtvis av familjemedlemmar, men jag lämnar detta därhän.
När jag förstod (vilket jag gjorde efter första mötet i denna andra utredningen) att det skulle vara mycket svårt för mig att få en diagnos, började jag självmedicinera. Hormonerna gjorde mig mycket trött och rädd inför vad för effekt hormonerna skulle kunna tänkas ha på min hälsa. Ingen inom sjukvården ville hjälpa mig med dosering, blodprov eller annan hjälp (förutom att remittera mig till vanliga psykologer som jag haft tidigare – till antalet jag knappt kan räkna på två händer vid det här laget) och jag behandlades så som jag tror missbrukare inom vården behandlas, samtidigt som jag inte ens fick motsvarigheten till sprututbyte utan enbart “varför gör du det?” eller “du borde sluta” till svar när jag berättade för de att jag självmedicinerade och ville ha hjälp för att jag mådde dåligt.
Min psykiatriker sa åt mig att gå till en allmänläkare med mina trötthetsproblem (samtidigt som hen frågade mig om jag vet vad hypokondri är för något), och allmänläkare sa åt mig att gå till psykologer. Jag har inte velat avslöja för allmänläkare jag träffat att jag tar antideppressiva för att jag märkte att inställningen till mig då förändrades. Senaste gången jag var hos en allmänläkare tog det tio minuter för läkaren att komma fram till att min trötthet nog berodde på något tillstånd som borde bedömas av psykiatrin. Kan en komma fram detta efter tio minuter när jag samtidigt berättar för läkaren att jag redan gått i sömnterapi hos psykolog och självmedicinerar med hormoner vars effekt inte är helt förutsägbar eller mätbar ens för specialister?
Att hamna mellan stolarna i vårdsammanhang hade jag erfarenhet av sedan tidigare, då när mina psykologer inte kunde något om transsexualism och tyckte det var vettigt att prata med mig om mina känslor i relation till mina funderingar kring könsidentitet medan utredaren på sexologen menade att jag skulle gå till min vanliga psykolog och att sexologen minsann inte var något ställe för de som inte var helt säkra på vad de var.
Trots att jag kände (och känner) mig mycket svag och trött av hormonerna, av att “etablissemanget” inte trodde på mig eller ville hjälpa mig på något sätt alls, så var det mycket emancipatoriskt för mig att ta mitt liv i egna händer och inte känna mig beroende av utredarnas välvilja. Bra så, för 1,5 år senare kom hela teamet fram till att det inte kunde bedömas huruvida jag var transsexuell eller inte (men att jag förmodligen inte var det för att jag exempelvis har en s.k “killsexualitet”) för att jag lider av alltför allvarliga psykiska störningar/sjukdomar. Och om utredningen var den första våldtäkten så var det som skrivits i journalen den andra.
Nåväl, efter det bestämde jag mig for att skriva ett manifest(ival), vilket jag håller på med i detta nu och förväntar mig bli klar med om något år. För den som vill ha uppdateringar om hur det går kan jag hänvisa till följande facebook-grupp: “My manifesto; spreading/making of/including into/extending”.
Några av de ståndpunkter och frågeställningar jag tampades med och som jag fortfarande funderar kring i relation till detta manifest tänkte jag ta upp här. Vad innebär det att byta kön? Varför tillåts de att byta kön? Varför ska skattebetalare pröjsa mitt könsbyte? Varför byter folk kön? Vad är alternativen?
Min definition för artikelns återstående del av en transsexuell person kommer vara “en person som vill förändra kroppen så att den bättre står överrens med ens uppfattning av ens könsidentitet/kön” för att en stor majoritet av transsexuella vill förändra sina kroppar och för att det förväntas av dem i samband med könsbyte. Varifrån kommer denna uppfattning? Ray Blanchard skriver om något hen kallar för feminine essence theory (Ray Blanchard, Deconstructing the Feminine Essence Narrative, 2008). Jag fokuserar här på den första punkten som hen menar sammanställer den typiska (man-till-kvinna) transexuellas förståelse av sin egen “dysfori”. Kort sagt består tropen Blanchard hänvisar till denna: jag är en kvinna fast i en mans kropp.
Vad innebär en sådan verklighetsuppfattning? Kan jag vara en mus fast i en människas kropp? En prinsessa från Sleeping Beauty fast i denna värld? De biologiska aspekterna av transsexualism har det forskats på en del (såsom den psykologiska, vilken jag inte tar upp här) och de flesta sexologer verkar vara överrens om att ursprunget till transsexualism som en biologisk åkomma/inkongruens verkar vara flera. På det stora hela är området mycket komplicerat, och jag menar att det är en fara att överhuvudtaget ge sig in i den världen och mena att den genuina transsexuellas önskningar ska vara baserade i något biologiskt. Delvis finner jag sociala kontext mycket viktiga för tolkningen av det biologiska, och delvis undrar jag vad som händer med de personer som vill byta kön men inte har tillräckligt könskonträr hjärna (där inkongruensen efterforskas) för att anses vara genuint transsexuella – i en potentiell framtid; idag finns knappt sätt att klassificera hjärnor könsmässigt, åtminstone på ett sätt som är kopplat till transsexualism. Och även om en har en otypisk hjärna för sitt juridiska kön, innebär detta automatiskt att en är transsexuell eller vill ha vård? Varför, överhuvudtaget, ska en önskan vägra tyngre för att den har en bas som stöds i hur forskare kan och mäter vad som är kvinnligt och manligt än vad någon själv egentligen känner? Och om denna person då väl känner något, måste det då betraktas som en psykisk åkomma/sjukdom?
Det biologiska kortet väger tungt när en vill berättiga ens icke-galenskap, behov av vård och juridiska förändringar. Är det dit vi vill fortsätta gå dock? Är det kanske så att alla de kontroller vi har för att byta kön, alla de krav och oklarheter, godtycklighet, brist på ställen att överklaga till, osv, är ett sätt för myndigheter att kontrollera avvikare och göra dem till godtagbara medborgare? Titta bara på Sveriges historia gällande tvångssteriliseringar, arvshygien, rasinstitut och hantering av hysteriker och andra psykiskt “ofrånkomliga” för att se att behandling av transsexuella inte är taget ur tomma luften.
Kanske tillåts folk att byta kön delvis för att det anses mindre farligt att vara ett anpassat freak än något som ser bara förjävligt och mellan-könen-aktigt ut? I USA utbröt moralpanik när någon påpekade att Ken och Barbie-dockorna inte hade några underkläder, varpå Mattel målade på shorts till Ken och någon motsvarighet till Barbie. När de upptäckte att barn skrapade av shortsen för att se vad som fanns under valde de att passivt ignorera problemet och gå tillbaka till de gamla modellerna istället för att konstant påminnas om barnens skrapande och vad det betydde: att barnen var sexuellt nyfikna varelser.
Varför byter folk kön då? Anledningarna kan vara många. Vad vet jag, liksom. Men det är viktigt att inte glömma bort de sociala strukturer som informerar våra beslut och sätt att tolka världen. Om en person vill ändra sin etnicitet/hudfärg då? Är personen mindre galen för att den ena föräldern har annan hudfärg än barnet som vill byta sitt? Ett avsnitt av South Park (Mr. Garrison's Fancy New Vagina) gjorde en satir över könsbyte genom att en karaktär där ville genomföra en s.k negroplasty, en inverterad Michael Jackson ungefär. Vad är det för fantasier och behov som uppfylls av ett könsbyte och andras syn på en själv som den en vill vara och ses som efter ett sådant?
Om en anser att frågor som dessa är oviktiga eller rentav kränkande att ställa och implicera utifrån, då ställer en sig ofta någonstans i Blanchards skildring av den typiska transsexuella, och särskilt om en är svensk utgår en ifrån att det är lika klart som korvspad att transsexuella ska få könsbytet pröjsat. Varför, för att transsexualism är essentiellt, genuint? Vad är essentiellt med min vilja, vad gör att den skiljer sig och anses mer värdig än den som vill förandra sin kropp på ett annat satt? Varför får jag betalt bröstförstoring av landstinget som transsexuell medan jag inte får min näsoperation betald? Hur har den politiska kampen för erkännandet av (vissa) transpersoners hjälpbehov sett ut, och varför tror du att dessa behov har blivit bemötta som de har blivit? Retoriken för förändring och statens potentiella roll är här viktiga att studera.
Genom krav på sterilisering tar den svenska staten ifrån möjligheten för könsbytare att skapa nya biologiska familjer och med tanke på att familjen utifrån en subtilt snäv, biologisk, arbetslinjenaktig och juridisk definition anläggs som grunden för samhället genom förpassandet av anarkin och det omänskliga i FN:s deklaration av de mänskliga rättigheterna är det konstigt att det ses på med blida ögon. Eller? Nja, deklarationen är omskriven på så sätt att rätten till “medmänsklighet” och socialpolitiska insatser är konditionereade på det vilkoret att de politiska subjekten ska vara “medlemmar i samhället” vilket innebär att nationer kan tolka det som medborgarskap, residens eller ytterliggare någon exkluderande formulering.
Så varför ska skattebetalare pröjsa mitt könsbyte men inte mina alvöron? Vad är alternativen till könsbyte? Det finns s.k otherkins, personer som anser sig vara exempelvis drakar, vampyrer, tigrar och små alvpojkar i mänskliga kroppar och de filosofiska och metafysiska implikationerna finner jag väldigt upphetsande! Det är kanske inte ett alternativt sätt att tänka alltid, men jag ser på det stora hela inte någon större skillnad mellan s.k otherkins och transsexuella – förutom att otherkins har mer fantasi, inte omfattas av normerande institutioners behov av disciplinering (hur ofta har du sett en drake behöva läxas upp av staten?) och inte anses ha behov/önskningar som är genuina, verkliga och berättigade.
Själv är jag för allianser, och då inte baserade på essentialistiska kategorier som kvinna eller man, homo eller bi. Homosexualitet är lika mycket en fetisch som vilken parafili som helst, och även heterosexualitet är det! Jag tycker att transpersoner ska bygga allianser med amputees, otherkins, anorektiker, fashionistas, transients, transvestiter, autogynefiler, furries, stekare, sminkare, personer med BDD (Body Dysmorphic Disorder) och likställa allas behov utifrån självupplevelse och se potentialen till förändring och vilja till detta som en produktiv drivkraft likställd med en terapeutisk seans.
Jag vänder mig mot de delar av HBT-rörelsen som har gjort det till en konst att framhäva offentlighetens politiskt korrekt kodade kroppar långt borta från skam och kamp och rakt in i svenssons tv. Kolla hur tandlös bögarnas politiska aktivitet blivit sedan de kommodifierats som ett attribut, plagg eller adjektiv genom Fab 5 och den “obligatoriske bögkompisen”; nu är bögen kapitalismens och etablissemangets springpojke.
Det är rentav skamligt att transsexuella vänder sig mot transvestiter, att primärt transsexuella vänder sig mot sekundärt transsexuella, och i förlängningen – att transsexuella vänder sig mot andra med något som lika gärna skulle kunna klassificeras som BDD, andra med behov av att modifiera sin kropp eller identitet, eller hur fan du nu vill ha det. Nej I say! Rätten till ens kropp går inte genom staten och rätten att göra saker som av andra ses som självskadebeteende är våran egen att ha – och vi ska vara jävligt stolta över det. Jag är med Betnér när hen går upp på scenen i Pride House och menar att det är tvivelaktigt att enbart vissa omfattas av exempelvis distrimineringslagstiftning, och att det inte är rätt väg att inkludera ytterliggare minoriteter i denna utan att den snarare borde tas bort helt och hållet. Det är ett sätt att utöva våld att inkludera och exkludera och dividera på det sättet som görs genom lagstiftning.
Med tiden har jag blivit min egen prins som räddar mig, och detta innebär att ta istället för att vänta och ta emot. Jag är med i en C-uppsats som skrevs av Carina Bohman (Könsfabriken: En kvalitativ studie baserad på transsexuellas upplevelser av sin utredning om könstillhörighet, 2010) och även om jag på sociologiska institutet fick lära mig att det är omoraliskt att publicera någons namn (även om denne vill det) i en undersökning så anser jag det vara farligt att inte låta folk representera sig själva till den grad som yrkesmoralen på sociologiska insitutet skulle vilja mena på är obönhörlig inför diskriminering. Så nu kommer jag ut dubbelt som icke-transsexuell; som Bella i uppsatsen och som Ava Avane Dawn här.
Att vilja byta kön är inte enbart att vilja ha vissa kroppsdelar modifierade eller andras uppfattningar förändrade. Ett visst juridiskt kön utanfor den lagliga och nationella kontext som ställer krav på diagnosticering och anpassning för att ett könsbyte ska kunna genomföras finns inte, och könsbytet är en lösning först och främst skapad av det politiska och psykiatriska samfundet för att styra in folk i en mall för lätthanterliga politiska subjekt.
Vill jag byta kön? Jag vill ses som en kvinna och vill ha vissa av de saker den svenska vården kan ge mig när (om) de väl har diagnositicerat mig som transsexuell. Men vill jag byta kön och anser jag mig själv vara transsexuell? Nej, det gör jag inte.
söndag 27 juni 2010
Six degrees of you are gay by principle of transitive relation of equivalen(ce)
[FROM THE FACEBOOK GROUP WITH THE SAME NAME]
Or, if you are a transsexual with a sex-change surgery in Sweden done, it becomes "Six degrees of you are gay by principle of transitive property of equality" because everyone is gay for a tranny (in one way or another), and since the state paid for your surgery you are now considered public property. Enjoy!
Did you have sex with someone who had sex with someone who would make them gay somehow? Guess what, then you're gay too! I do wonder, are we all gay when applying this logic combined with the logic of six degrees of separation?
In Sweden there are peculiar rules when it comes to the donation of blood, namely that men who had sex with men can never donate blood ever again. Maybe it's something similar to the one drop rule; whether it's pussy juice, sperm, sweat, or drool, it still makes it uncool.
PS: If you are a man and had sex through a cam with someone who you thought was a chick and turned out to be a bloke then you're not gay, but instead you're a pathetic loser. Get a girlfriend and move out of that basement!
Surely there is some stigmaphobia at work here, the fear of stigma having a contagious property, be it social, karmatic or bodily. Look out, you could become gay when getting a blood transfusion from someone whose lips met those of another--and I'm not talking french kisses here.... But I do wonder about the metaphysical implications of rules concerning donorship... since every cell in a human body is replaced after some 6-7 years, it is not a case of identity (paraphrasing Holmes) which obstructs "men who had sex with men" from being able to exhort their citizenship infused (social) responsbilities and letting others sucking them dry as good samaritans. No, the act of sexual intercourse (with penetration as ubiquity, anus as modus operandi) between men does not constitute the transfer of neo-hereditary sins by interceptability of ones spiritual properties, but instead it must but the simple act of homosexual conduct itself that echoes beyond time; an inverted medicalisation of patho-psychiatry and its reconstruction of the Calvinistic, relapsing sinner onto an reccurence of option paralysis through biological and psychological profiling of those who (tautologically) are who they are and not only that, fuck with Aristotelian laws of identity and actually BECOME the actions they perform. The gay is now a species, and, also, incidentally, all join the Ship of Theseus for a manly scavenger hunt. Let's join, shall we?
Just imagine; the gay (action) you performed once when drunk need not be intentional, and you need not touch a man ever again, or even let your girlfriend put a finger up you anus (again), but STILL you will be gay; when all is said and done, the gay cannot be washed out! I wonder, is the constitution of gayness a property of qualia, is it an atomistic construction as consciousness is but an illusion of holistic complexity principles? Or is it decreed in some sort of system unit, be it genetic or neurophsyiological?
However may be the case with that, gay as we now understand it must be the state of exception (as Foucault would lead us to understand the sui generis of state of affairs), beyond concepts such as time and dimesion. Indeed, GAY IS THE INCEPTION! It is the "begging the question" of what came before God, RESOLVED: it is the original sin, conceived before God existed, before God (I'm looking especially at you, woman) said: "I will greatly increase your pains in childbearing; with pain you will give birth to children.Your desire will be for your husband,and he will rule over you." Genesis 3:16: Repent! Well, obviously, it was a time before children and birth because everyone was gay. Now if we could all just go back to that blessed state of eternal harmony (a primordial soup full of amniotic fluid of our mother's womb) and become gay, we would not need to worry any more about these petty questions. Or we could create our own child, ultima materia, by giving ourselves a pat on the back and a blowjob to come with that. Just imagine, the Ouroboros as plateau for the collective unconsciousness, the archetype of being before birth of ego! What—is that Freud approaching the ship of Theseus? Hurry, let's all regress to the anal, Oedipal and oral phase at the same time, or better yet, keep up the pedomorphosic equilibrium of mine. Grab the leather case and let's inject the solution Holmes!
http://en.wikipedia.org/wiki/Identity_and_change
http://en.wikipedia.org/wiki/Transitive_relation
http://en.wikipedia.org/wiki/Six_degrees_of_separation
http://en.wikipedia.org/wiki/One-drop_rule
http://encyclopediadramatica.com/Scissoring
http://en.wikipedia.org/wiki/Abiogenesis
http://www.geblod.nu/general.aspx?PageId=6
http://www.geblod.nu/general.aspx?PageId=2599
Possible (rear) entry points for discussion, activism, journalism
Goffman, Stigma
McGrue, stigmaphobia
Foucault, bio power
Kant, aliens
Deleuze, relational spaces
Plato, idea worlds
Aristoteles, laws of logic
Jung, psycho-analysis
Excerpt, remade from my manifesto, 120 pages now and long from finished. Anyone wants to publish me? :P
Or, if you are a transsexual with a sex-change surgery in Sweden done, it becomes "Six degrees of you are gay by principle of transitive property of equality" because everyone is gay for a tranny (in one way or another), and since the state paid for your surgery you are now considered public property. Enjoy!
Did you have sex with someone who had sex with someone who would make them gay somehow? Guess what, then you're gay too! I do wonder, are we all gay when applying this logic combined with the logic of six degrees of separation?
In Sweden there are peculiar rules when it comes to the donation of blood, namely that men who had sex with men can never donate blood ever again. Maybe it's something similar to the one drop rule; whether it's pussy juice, sperm, sweat, or drool, it still makes it uncool.
PS: If you are a man and had sex through a cam with someone who you thought was a chick and turned out to be a bloke then you're not gay, but instead you're a pathetic loser. Get a girlfriend and move out of that basement!
Surely there is some stigmaphobia at work here, the fear of stigma having a contagious property, be it social, karmatic or bodily. Look out, you could become gay when getting a blood transfusion from someone whose lips met those of another--and I'm not talking french kisses here.... But I do wonder about the metaphysical implications of rules concerning donorship... since every cell in a human body is replaced after some 6-7 years, it is not a case of identity (paraphrasing Holmes) which obstructs "men who had sex with men" from being able to exhort their citizenship infused (social) responsbilities and letting others sucking them dry as good samaritans. No, the act of sexual intercourse (with penetration as ubiquity, anus as modus operandi) between men does not constitute the transfer of neo-hereditary sins by interceptability of ones spiritual properties, but instead it must but the simple act of homosexual conduct itself that echoes beyond time; an inverted medicalisation of patho-psychiatry and its reconstruction of the Calvinistic, relapsing sinner onto an reccurence of option paralysis through biological and psychological profiling of those who (tautologically) are who they are and not only that, fuck with Aristotelian laws of identity and actually BECOME the actions they perform. The gay is now a species, and, also, incidentally, all join the Ship of Theseus for a manly scavenger hunt. Let's join, shall we?
Just imagine; the gay (action) you performed once when drunk need not be intentional, and you need not touch a man ever again, or even let your girlfriend put a finger up you anus (again), but STILL you will be gay; when all is said and done, the gay cannot be washed out! I wonder, is the constitution of gayness a property of qualia, is it an atomistic construction as consciousness is but an illusion of holistic complexity principles? Or is it decreed in some sort of system unit, be it genetic or neurophsyiological?
However may be the case with that, gay as we now understand it must be the state of exception (as Foucault would lead us to understand the sui generis of state of affairs), beyond concepts such as time and dimesion. Indeed, GAY IS THE INCEPTION! It is the "begging the question" of what came before God, RESOLVED: it is the original sin, conceived before God existed, before God (I'm looking especially at you, woman) said: "I will greatly increase your pains in childbearing; with pain you will give birth to children.Your desire will be for your husband,and he will rule over you." Genesis 3:16: Repent! Well, obviously, it was a time before children and birth because everyone was gay. Now if we could all just go back to that blessed state of eternal harmony (a primordial soup full of amniotic fluid of our mother's womb) and become gay, we would not need to worry any more about these petty questions. Or we could create our own child, ultima materia, by giving ourselves a pat on the back and a blowjob to come with that. Just imagine, the Ouroboros as plateau for the collective unconsciousness, the archetype of being before birth of ego! What—is that Freud approaching the ship of Theseus? Hurry, let's all regress to the anal, Oedipal and oral phase at the same time, or better yet, keep up the pedomorphosic equilibrium of mine. Grab the leather case and let's inject the solution Holmes!
http://en.wikipedia.org/wiki/Identity_and_change
http://en.wikipedia.org/wiki/Transitive_relation
http://en.wikipedia.org/wiki/Six_degrees_of_separation
http://en.wikipedia.org/wiki/One-drop_rule
http://encyclopediadramatica.com/Scissoring
http://en.wikipedia.org/wiki/Abiogenesis
http://www.geblod.nu/general.aspx?PageId=6
http://www.geblod.nu/general.aspx?PageId=2599
Possible (rear) entry points for discussion, activism, journalism
Goffman, Stigma
McGrue, stigmaphobia
Foucault, bio power
Kant, aliens
Deleuze, relational spaces
Plato, idea worlds
Aristoteles, laws of logic
Jung, psycho-analysis
Excerpt, remade from my manifesto, 120 pages now and long from finished. Anyone wants to publish me? :P
tisdag 8 juni 2010
Rätten till privatliv
[FRÅN FACEBOOKGRUPPEN "KVINNOGRIS OCH VIS, JAVISST!"]
Tankar kring en annan sak som har med mellanmänskliga relationer att göra och som jag själv har erfarenhet av att genomleva och uppleva som problematiskt och skamligt; skvaller och information. Vad är rätt att hjälpa någon hålla hemligt och vad är rätt att berätta för andra om? Nu tror jag förvisso inte på någon standardmodell nödvändigtvis men jag finner mig ändå på ena änden av normal-skalan, nämligen den där folk blir sura för att jag berättar om personliga saker om dem för andra. Jag anser mig helt enkelt ha rätt till att göra det, för att de inte äger information om sig själva och för att jag vill ha ett samhälle där folk pratar om saker med sina vänner och andra. Visst att anonymisering kan vara bra, typ "en jag känner gillar att ha sex med djur" och jag kan ibland utgå ifrån att en viss person inte vill att andra ska få reda på något om dem, att det liksom är outtalat. Ibland är det uttalat och jag respekterar deras önskemål. Ibland gör jag det inte. Ibland är anonymisering helt jävla onödigt, trots att någon ber om det; är jag i ett monogamt förhållande och diskuterar mina sexuella upplevelser med en vän kommer personen ifråga att förstå vem det är jag refererar till och således är det bara löjligt att försöka anonymisera, för att inte nämna oärligt och smått absurt ifall en skulle säga "en kompis till mig" om ens egna upplevelser.
Anders Olsson i "Att stänga det öppna samhället" tar upp kritik mot att stänga öppna samhällen med hänvisning till äganderätt i en juridisk kontext kopplad till lagstiftning kring först och främst PUL (personuppgiftslagen) som jag anser har relevans också för tankegångarna kopplade till sociala relationer, gemensamma beröringspunkter som sätter upp regler för hur vi bör förhålla oss till andra, kunskap och privacy. Den första punkten behandlar le conditione humaine, en sorts dialog över vad det innebär att vara människa och existera med andra. Den relevanta frågan här är: hur går det om vi gör anspråk på kontroll av uppgifter vars flöde är själva substansen i umgänget med andra människor? Att leva i ett samhälle idag innebär att registrera information om andra, omedvetet, medvetet, utan något särskilt mål, kanske med ett oväntat framtida mål, och information i mängder på mängder som bildar ett kunskaps- och erfarenhetsunderlag som skapar grunden för själva förståelsen av vår omvärld och medmänsklighet.
Att jag observerar något hos en person som denne skäms över innebär exempelvis inte att det är nödvändigtvis dåligt för någon inblandad (till den grad detta har relevans) att jag drar nytta av mina observationer och använder slutsatserna till att göra andra medvetna om samma saker. Det upplevda är mer värt än det sagda och därmed finns det ett värde i friheten att själv kunna dra slutsatser utifrån något mer än enbart det jag säger och kan ha tolkat annorlunda än någon annan hade gjort ifall de observerat något liknande.
Den andra typen av kritik Olsson gör gällande äganderätt till personliga uppgifter står i relation till det politiska etablissemanget, nämligen staten och dess maktmässiga och våldsmonopolitiska övertag jämte dess medborgare. Om äganderätt i förhållande till personliga uppgifter enbart får göras undantag när det gäller myndighetspersoner (och journalister som skapar och sprider information om enskilda för "allmänhetens bästa som det juridiskt sätt definieras) hamnar storebror i ytterliggare överläge. Ur ett rättssäkert perspektiv är det fruktansvärt att staten får lov att till syvende och sist hota med våld (eller indirekta reprimander som jag återkommer till i tredje punkten) när det gäller deras anspråk på information gällande dig som medborgare, medan du enskilde person inte får ta del av denna information som de har i sin ägo för att det ska "förhindra kränkning av individer". Well, det öppnar helt klart upp för korruption, gäv och byråkratiserad autokrati när staten får den typen av befogenheter beskrivna ovanför som utöver den nämnda kritiken inte ens går att kontrollera av den enskilde då det skulle innebära ett övertramp av tillgång. Det stärker de som redan har makt och försvagar de som behandlas felaktigt. Kopplingen till relationer mellan människor mer relevant för denna grupp anser jag ligga i de simpla paralleller som kan dras mellan makt och kunskap, lite sådär Foucaultianskt. Att duktiga manipulatörer (personer som vill styra andra och inte är öppna med det) ofta håller deras utvalda subjekt skilda från varandra för att bättre kunna hantera dessas okunskap är en viktig insikt för min del; delad kunskap leder till något mer än enbart delarna, och 1+1=3 när det gäller tänkande individer.
Den tredje punkten Olsson tar upp som argument mot äganderätt till egna uppgifter har också med makt att göra och handlar om vårt praktiska liv och våra praktiska förutsättningar för att faktiskt utföra saker och leva ett liv som liknas andras, ha tillgång till de resurser som anses vara mänskliga rättigheter eller givna utifrån ett skälighetsperspektiv. Vill du inte ge dina personliga uppgifter till myndigheter mer än du behöver kommer du berövas både utlandsvistelse (pass), körkort, bostad, lån, försäkring, osv. Detta översätter jag som min praktiska och levda erfarenhet där jag ofta inte får något val gällande huruvida jag ska få reda på något eller inte och således inte kan ta ett beslut om jag vill få reda på informationen på mina villkor. Någon kan säga något djupt personligt till mig utan att fråga om jag kan hålla en hemlighet och sedan bli arga när jag inte göra det. Vad har de för rätt att göra detta? Jag håller inga hemligheter jag inte samtyckt att hålla hemliga och jag lovar inte evig tro heller, men mer om det någon annan gång.
Kom dock ihåg att folk har känslor och kan bli sårade, känna sig svikna och utlämnade när de upptäcker att deras privatliv ligger ute på entreprenad. Osäkerheten kan förvisso komma från triviala saker som de borde lära sig hantera, men ett samtycke i förhållande till sådana saker kan vara värt att fundera över av flera anledningar. Det är alltid svårt att hantera ens person och skapa en sammanhållande och stark front i förhållande till andra, och ju fler personer får information om dig och olika intryck baserade på andras utsagor, desto svårare är det att hålla reda på andras åsikt, kunskap och fördomar om en. Bra vore att helt enkelt sluta bry sig, men det är inte alltid så enkelt.
Tankar kring en annan sak som har med mellanmänskliga relationer att göra och som jag själv har erfarenhet av att genomleva och uppleva som problematiskt och skamligt; skvaller och information. Vad är rätt att hjälpa någon hålla hemligt och vad är rätt att berätta för andra om? Nu tror jag förvisso inte på någon standardmodell nödvändigtvis men jag finner mig ändå på ena änden av normal-skalan, nämligen den där folk blir sura för att jag berättar om personliga saker om dem för andra. Jag anser mig helt enkelt ha rätt till att göra det, för att de inte äger information om sig själva och för att jag vill ha ett samhälle där folk pratar om saker med sina vänner och andra. Visst att anonymisering kan vara bra, typ "en jag känner gillar att ha sex med djur" och jag kan ibland utgå ifrån att en viss person inte vill att andra ska få reda på något om dem, att det liksom är outtalat. Ibland är det uttalat och jag respekterar deras önskemål. Ibland gör jag det inte. Ibland är anonymisering helt jävla onödigt, trots att någon ber om det; är jag i ett monogamt förhållande och diskuterar mina sexuella upplevelser med en vän kommer personen ifråga att förstå vem det är jag refererar till och således är det bara löjligt att försöka anonymisera, för att inte nämna oärligt och smått absurt ifall en skulle säga "en kompis till mig" om ens egna upplevelser.
Anders Olsson i "Att stänga det öppna samhället" tar upp kritik mot att stänga öppna samhällen med hänvisning till äganderätt i en juridisk kontext kopplad till lagstiftning kring först och främst PUL (personuppgiftslagen) som jag anser har relevans också för tankegångarna kopplade till sociala relationer, gemensamma beröringspunkter som sätter upp regler för hur vi bör förhålla oss till andra, kunskap och privacy. Den första punkten behandlar le conditione humaine, en sorts dialog över vad det innebär att vara människa och existera med andra. Den relevanta frågan här är: hur går det om vi gör anspråk på kontroll av uppgifter vars flöde är själva substansen i umgänget med andra människor? Att leva i ett samhälle idag innebär att registrera information om andra, omedvetet, medvetet, utan något särskilt mål, kanske med ett oväntat framtida mål, och information i mängder på mängder som bildar ett kunskaps- och erfarenhetsunderlag som skapar grunden för själva förståelsen av vår omvärld och medmänsklighet.
Att jag observerar något hos en person som denne skäms över innebär exempelvis inte att det är nödvändigtvis dåligt för någon inblandad (till den grad detta har relevans) att jag drar nytta av mina observationer och använder slutsatserna till att göra andra medvetna om samma saker. Det upplevda är mer värt än det sagda och därmed finns det ett värde i friheten att själv kunna dra slutsatser utifrån något mer än enbart det jag säger och kan ha tolkat annorlunda än någon annan hade gjort ifall de observerat något liknande.
Den andra typen av kritik Olsson gör gällande äganderätt till personliga uppgifter står i relation till det politiska etablissemanget, nämligen staten och dess maktmässiga och våldsmonopolitiska övertag jämte dess medborgare. Om äganderätt i förhållande till personliga uppgifter enbart får göras undantag när det gäller myndighetspersoner (och journalister som skapar och sprider information om enskilda för "allmänhetens bästa som det juridiskt sätt definieras) hamnar storebror i ytterliggare överläge. Ur ett rättssäkert perspektiv är det fruktansvärt att staten får lov att till syvende och sist hota med våld (eller indirekta reprimander som jag återkommer till i tredje punkten) när det gäller deras anspråk på information gällande dig som medborgare, medan du enskilde person inte får ta del av denna information som de har i sin ägo för att det ska "förhindra kränkning av individer". Well, det öppnar helt klart upp för korruption, gäv och byråkratiserad autokrati när staten får den typen av befogenheter beskrivna ovanför som utöver den nämnda kritiken inte ens går att kontrollera av den enskilde då det skulle innebära ett övertramp av tillgång. Det stärker de som redan har makt och försvagar de som behandlas felaktigt. Kopplingen till relationer mellan människor mer relevant för denna grupp anser jag ligga i de simpla paralleller som kan dras mellan makt och kunskap, lite sådär Foucaultianskt. Att duktiga manipulatörer (personer som vill styra andra och inte är öppna med det) ofta håller deras utvalda subjekt skilda från varandra för att bättre kunna hantera dessas okunskap är en viktig insikt för min del; delad kunskap leder till något mer än enbart delarna, och 1+1=3 när det gäller tänkande individer.
Den tredje punkten Olsson tar upp som argument mot äganderätt till egna uppgifter har också med makt att göra och handlar om vårt praktiska liv och våra praktiska förutsättningar för att faktiskt utföra saker och leva ett liv som liknas andras, ha tillgång till de resurser som anses vara mänskliga rättigheter eller givna utifrån ett skälighetsperspektiv. Vill du inte ge dina personliga uppgifter till myndigheter mer än du behöver kommer du berövas både utlandsvistelse (pass), körkort, bostad, lån, försäkring, osv. Detta översätter jag som min praktiska och levda erfarenhet där jag ofta inte får något val gällande huruvida jag ska få reda på något eller inte och således inte kan ta ett beslut om jag vill få reda på informationen på mina villkor. Någon kan säga något djupt personligt till mig utan att fråga om jag kan hålla en hemlighet och sedan bli arga när jag inte göra det. Vad har de för rätt att göra detta? Jag håller inga hemligheter jag inte samtyckt att hålla hemliga och jag lovar inte evig tro heller, men mer om det någon annan gång.
Kom dock ihåg att folk har känslor och kan bli sårade, känna sig svikna och utlämnade när de upptäcker att deras privatliv ligger ute på entreprenad. Osäkerheten kan förvisso komma från triviala saker som de borde lära sig hantera, men ett samtycke i förhållande till sådana saker kan vara värt att fundera över av flera anledningar. Det är alltid svårt att hantera ens person och skapa en sammanhållande och stark front i förhållande till andra, och ju fler personer får information om dig och olika intryck baserade på andras utsagor, desto svårare är det att hålla reda på andras åsikt, kunskap och fördomar om en. Bra vore att helt enkelt sluta bry sig, men det är inte alltid så enkelt.
Kvinnogris* och vis, javisst!
[KOPIERAT FRÅN EN FACEBOOKGRUPP (med samma namn) SOM JAG STARTADE]
*Kvinnlig motsvarighet till mansgris, eller snarare en parafrasering och omstöpning av denne i sann reproduktiv, icke-naturaliserande och inkluderande anda
Jag tänker såhär om vald terminologi: det är förvisso problematiskt att utgå från en identitetspolitisk ansats (särskilt en baserad på något som systerskap eller som för min del är starkt knutet till performativa diskurser), och jag anser också det faktum att jag utgår ifrån ett androcentriskt (i relation till andra djur än homo sapiens) begreppsapparatus problematiskt, men det har också sina fördelar. Att kvinnogris har en etymologisk pejorativ och därmed självförnedrande (då vi alla är djur) grund är inte en av dessa, men att jag vill att kvinnor ska ta plats och jag gärna vänder på svinet i säcken och ger det en positiv association, likt andra queerteoriskt lagda och praktiserande från den ironiska-generationen gjort före mig är bra. Historicitet och auktorativ förtecknande uppbackning, yey! ^^
Nu handlar inte gruppen (eller snarare min egen ståndpunkt) om någon form av renlevnad–tvärtom anammar den en epikureisk livsåskådning–och med ens försvinner mötet mellan grisar och androcentrism (på ett dissektionsbord). Djurriket dock! Hedonism! Mums! Det enda jag inte kan motstå är frestelsen, som en viss pervers typ förkunnade.
Gruppen syfte anser jag vara diskussion, uppmärksamhet, och ryggdunkning (av den stärkande, välbehövliga och antiallierande sorten). Jag vill motverka horstigma och vill att du ska bejaka slynan inom dig. Delvis för att jag tänder på det (men bara om du är kvinna; om du är man så tycker jag inte om det även om jag likväl förespråkar din rätt att vara det med detta manifest), och även om my being turned on by sluts har en slående poäng som ryms inom gruppens tematik så är det inte relevant i sig vad jag känner eller inte känner, vilket är det som är poängen. Häng med!
En kvinnogris är den som ämnar förpesta skam, skuld, sexkonservatism och återhållsamhet i förhållande till ens egna känslor och behov till himlen, och en kvinnogris uppmuntrar folk till att bejaka deras smutsighet och stå för den. Blir du kåt av att ligga bredvid en vän när ni kollar på film i en helt ”avsexualiserad” situation? Se det som positivt och stärkande för dig och eran vänskap att berätta en sådan sak, skäms inte för känslan i sig, och bestäm själv över huruvida det överhuvudtaget är den andres rätt att veta vad du känner i en given situation. Skäms inte för att du har kapaciteten att känna och uttrycka din sexuella lust, eller någon annan lust av för den delen!
Känner du ett oväntat pirr när du kramar om din klasskompis varpå denne blir arg när den får veta att du gillat att kramas i ett helt år ALLDELES FÖR MYCKET, just FÖR ATT du vill uppnå denna pirriga eller rentav lubricerande effekt? Well fuck that; måste du berätta om allt som pågår inom dig för att göra något som kändes ok för alla involverade när de inte fick reda på att du använde dem som en friend with benefit, att du fick ut något mer utav det än dem? Finns det inget som din kompis får ut av dig som du är omedveten om, och borde du då enligt samma logik inte vara arg på dem för att de inte berättat det? Ta anspråk på skit, för fan! Din identitet, dina villkor, right?
Har du varit kär eller attraherad av en person med transerfarenheter eller transidentifikation? Har du upplevt att någon sådan (eller en cisperson för den delen) blivit stötta eller förolämpade när du definierat dig och din sexuella läggning på ett sätt som stridit med dennes inneboende uppfattning om vad de själva är och bör respekteras som? Jag anser inte det vara ditt jobb att producera säljbart och exklusivt PK-material för någon societet (transmaffian kan vi kalla dem) som anammar offerrollen så väl att de slutligen tappar kontakten med verkligheten och börjar exkludera andra avvikare för att få igenom sina krav i relation till mänskliga rättigheter och social interaktion.
Du har rätt att identifiera dig själv och uppfatta andra precis som du vill, och andra har precis lika stor rätt att finna det problematiskt och sårande att du gör detta–hell, även jag skulle ha svårt att ingå en relation av sexuell natur där de andra bejakar min manlighet eller rentav ser mig som man. Gör det dig till en ytlig person att se någon ”enbart utifrån det yttre”? Jag anser att din identitet är din identitet, inte någon annans, och att den rymmer mycket mer än just den där specifika personen och dennes självdefinition.
På tal om objektifiering, jag känner till en sexuell preferens grundad på fysiska attribut, hm… heterosexualitet någon? Snacka om att objektifiera, exkludera och (troligen) vara okritisk och därmed oförmögen att ta relevanta och medvetna beslut kring något i allmänhet och ens sexuella praktik i synnerlighet! Jag hör inte många klaga dock, och det finns t.o.m. ställen där det anses vara mer ok än på andra ställen att utöva sin heterosexualitet och behov av att uttrycka denne, känslor av lust/välmående; klubbar (fast folk måste dricka alkohol för att kunna uttrycka sin heterosexualitet i dessa miljöer). Det är ungefär som att presumera att det föreligger samtycke till sex hos någon enbart utifrån det faktum att de befinner sig i ett rum där någon annan har sex. NEJ. I say no. Hm, dålig metafor.
Iaf: heterosexualitet är en fetisch bland andra (även om det grundar sig i en preferens för typiskt kvinnliga attribut/genus som inte är bröst eller fitta) och är lika mycket en patologisk form av objektifiering som vilken annan. Jag är ledsen att du inte känner dig unik, jag har också sörjt den upptäckten, men jag startar nu denna grupp, vad gör du? Stå inte där, gå med här!
Listen up, maggots. You are not special. You are not a beautiful or unique snowflake. You're the same decaying organic matter as everything else. Ingen tvingas till att vara intim med dig, och känslorna i sig är det ju inget fel på, så därför anser jag det vara andras problem om de inte kan acceptera att de inte är unika utan kanske en i mängden. Om du känner för att urskillningslöst ragga på folk–take the face slap med heder för fan! Det finns fler fiskar i havet, osv med fraser som liksom får en annan innebörd så fort en man tar den i munnen varpå de plötsligt blir sexistiska.
Nå, kärlek, eller sex, eller vadsom, anser jag vara beroende av kontext då det inte finns någon essentiell och revolutionär en-för-alla-och-så-är-det-slutgiltigt-perfekt-Fukuyamisk-nyliberal-skapelseberättelse-baserad-avslutande praktik som likt kärlek do us apart til’ death. Att då tro att ens attraktion till någon annan beror uteslutande på en manifestation av ens egna personliga medvetna preferenser upplever jag som felaktigt. De som anser det gillar medvetenhet, och det gör vi ju här i västvärlden, vi har förpestat cyklopen Polyfemos med hjälp av ett kulturellt circle-jearking kring grekisk dramatik och Odysseus individualistiska vinst över Polyfemos, med framväxandet av hjälteberättelsen som jag ser som en metafor för medvetandes och ansvarstagandets vinst över den multiteistiska gudasynen där rättssystem fyller en praktisk och avpersonifierad funktion istället för att presumera en ansvarstagande och skrämmande calvinistisk syn baserad på en abstrakt och desperat förhållning till fri vilja och retributiv utgångspunkt för rättvisa.
Och inte nog med att vi gillar att vara medvetna, vi vill gärna tro att ens känslotillstånd är en direkt motsvarighet eller reaktion på stimulus satt i gungning av någon annan och enbart denne någon annan, att det finns en förbindelse som är strikt fysikalisk (eller spirituell) mellan människor och då särskilt kära sådana som helt enkelt gör det fel att tända på en situation eller person som inte har ett ömsesidigt intresse. Eller snarare inte visar intresset, eller t.o.m. inte uppfattades av dig, förutom på ett omedvetet plan då det finns en dubbelhet i synen på kärlek som mycket väl kan rymma både homogena och medvetna preferens-satser OCH kemiska och luktbaserade determinerade ”det var meningen”-narrativ omhägnandes kärlekens synopsis).
Det kan anses vara fel att helt sonika objektifiera, trots att någon i samma mening som ett yttrande manifesterandes en sådan åsikt kan yttra en förståelse av kärlek som en strikt kemisk reaktion som ignorerar kemin kring andra potentiella personer eller något så banalt och oromantiskt som matsmältningssystemet vid den specifika situationen där romansen utspelar sig eller buttutningen äger rum. Eller avsöndrar folk en annorlunda lukt när de är intresserade vilket gör det ok om du kan känna av den lukten att ragga på någon, men inte annars? Det luktar unket och gummiteoretiserande på långt håll–vilket förvisso inte betyder att det är fel men likväl gör mig skeptisk. Vad med dem som inte har ett luktsinne? Eller inte är seende? Rättfärdig kommunikation enligt de felaktiga premisser jag vänder mig mot förutsätter välanpassade kroppar, neurotypiskhet och fascism. Vore ju för jävligt om folk bara gick runt och trodde att ingen var intresserad av dem sexuellt för att det fanns regler om att det inte var ok att uttrycka ens sådana känslor på ett sätt som gör att en utgår helt och hållet från sig själv! Att det fanns regler kring att en inte ska säga saker rakt ut för att… ja, jag vet inte varför, vilket är varför jag ogillar det.
Tro inte att jag inte har den minsta förståelse för de som anser det vara kränkande eller jobbigt att bli stött på av någon de inte är intresserade av; trots mitt ofördelaktiga utseende har jag erfarenhet av både handlingen och känslan i sig. Jag förutsätter att de flesta av er som känner igen er i den upplevelsen jag beskriver har erfarenhet av att leva som kvinna, och jag tror att det är av goda skäl och att det därmed finns goda skäl för den negativa konnotation ordet mansgris innehar och bär upp. Män gör ibland anspråk på kroppar (kvinnors främst) och godtagbara/förutsatta responser utifrån en privilegierad position som förutsätter en könsmaktsordning och arrogans som går stick i stäv med respekt och vilja till förståelse. Men det är viktigt att skilja mellan bra självförtroende och att vara en sexistisk jävel; någon blir inte det sistnämnda enbart av att vara mansidentifierad eller ha erfarenheter som man.
De som är bjudna till denna grupp är alla tjejer–eller förresten, jalla jalla, medlemskap åt alla! Ja, givet att ni har en förståelse för mitt säregna språkbruk vilket kan vara exkluderande. Alla som tycker sig platsa här får gå med. Särskilt intresserad är åtminstone jag av de med en asexuell praktik (eller icke-praktik) och identifikation då jag tänker att asexuella i större utsträckning än andra ser sexualitet som en företeelse bland andra likt den jag förespråkar: måhända en reduktionistiskt präglad syn eller förståelse som går i linje med min egen åtminstone när det gäller utarbetandet och förutsättningarna för etiskt riktiga handlingslinjer för de ändamål som beskrivits. För att gå med i denna grupp behöver du inte hålla med om vad som står i beskrivningen, och åtminstone jag anser inte det vara rätt att utgå från en sådan sak. Jag menar, vi problematiserar ju identitetspolitik här, right? Hm, ja, NI ser hur (alltför) inkluderande och postulerande jag är! Men om jag antog att alla som var med i denna grupp höll med om allt, och jag ville ha massa medlemmar, så skulle jag liksom inte i sådana fall skriva följande; det är ta mig fan helt ok för en pedofil (eller någon vuxensexuell) att jobba på en förskola och bli kåt varje gång hen byter blöja på någon, såvidare hen inte utnyttjar barnet sexuellt på annat sätt. Ingen ska berövas deras arbete eller respekt pga deras känslor. Eller?
Slutligen: respektera dig själv och dina gränser och våga säga ifrån och säga ifrån ytterliggare en gång och slutligen samla ett gäng kompisar och slå ner någon. Men kom ihåg att förmågan att sätta gränser enbart blir positiv i relation till det du vågar utforska hos dig själv i din omgivning och att ifrånsägningar enbart har sitt värde när du själv vågar utgå från att andra har en förmåga att själva fatta beslut och säga ifrån. Annars är det en bra idé att både fråga en och två gånger för mycket.
*Kvinnlig motsvarighet till mansgris, eller snarare en parafrasering och omstöpning av denne i sann reproduktiv, icke-naturaliserande och inkluderande anda
Jag tänker såhär om vald terminologi: det är förvisso problematiskt att utgå från en identitetspolitisk ansats (särskilt en baserad på något som systerskap eller som för min del är starkt knutet till performativa diskurser), och jag anser också det faktum att jag utgår ifrån ett androcentriskt (i relation till andra djur än homo sapiens) begreppsapparatus problematiskt, men det har också sina fördelar. Att kvinnogris har en etymologisk pejorativ och därmed självförnedrande (då vi alla är djur) grund är inte en av dessa, men att jag vill att kvinnor ska ta plats och jag gärna vänder på svinet i säcken och ger det en positiv association, likt andra queerteoriskt lagda och praktiserande från den ironiska-generationen gjort före mig är bra. Historicitet och auktorativ förtecknande uppbackning, yey! ^^
Nu handlar inte gruppen (eller snarare min egen ståndpunkt) om någon form av renlevnad–tvärtom anammar den en epikureisk livsåskådning–och med ens försvinner mötet mellan grisar och androcentrism (på ett dissektionsbord). Djurriket dock! Hedonism! Mums! Det enda jag inte kan motstå är frestelsen, som en viss pervers typ förkunnade.
Gruppen syfte anser jag vara diskussion, uppmärksamhet, och ryggdunkning (av den stärkande, välbehövliga och antiallierande sorten). Jag vill motverka horstigma och vill att du ska bejaka slynan inom dig. Delvis för att jag tänder på det (men bara om du är kvinna; om du är man så tycker jag inte om det även om jag likväl förespråkar din rätt att vara det med detta manifest), och även om my being turned on by sluts har en slående poäng som ryms inom gruppens tematik så är det inte relevant i sig vad jag känner eller inte känner, vilket är det som är poängen. Häng med!
En kvinnogris är den som ämnar förpesta skam, skuld, sexkonservatism och återhållsamhet i förhållande till ens egna känslor och behov till himlen, och en kvinnogris uppmuntrar folk till att bejaka deras smutsighet och stå för den. Blir du kåt av att ligga bredvid en vän när ni kollar på film i en helt ”avsexualiserad” situation? Se det som positivt och stärkande för dig och eran vänskap att berätta en sådan sak, skäms inte för känslan i sig, och bestäm själv över huruvida det överhuvudtaget är den andres rätt att veta vad du känner i en given situation. Skäms inte för att du har kapaciteten att känna och uttrycka din sexuella lust, eller någon annan lust av för den delen!
Känner du ett oväntat pirr när du kramar om din klasskompis varpå denne blir arg när den får veta att du gillat att kramas i ett helt år ALLDELES FÖR MYCKET, just FÖR ATT du vill uppnå denna pirriga eller rentav lubricerande effekt? Well fuck that; måste du berätta om allt som pågår inom dig för att göra något som kändes ok för alla involverade när de inte fick reda på att du använde dem som en friend with benefit, att du fick ut något mer utav det än dem? Finns det inget som din kompis får ut av dig som du är omedveten om, och borde du då enligt samma logik inte vara arg på dem för att de inte berättat det? Ta anspråk på skit, för fan! Din identitet, dina villkor, right?
Har du varit kär eller attraherad av en person med transerfarenheter eller transidentifikation? Har du upplevt att någon sådan (eller en cisperson för den delen) blivit stötta eller förolämpade när du definierat dig och din sexuella läggning på ett sätt som stridit med dennes inneboende uppfattning om vad de själva är och bör respekteras som? Jag anser inte det vara ditt jobb att producera säljbart och exklusivt PK-material för någon societet (transmaffian kan vi kalla dem) som anammar offerrollen så väl att de slutligen tappar kontakten med verkligheten och börjar exkludera andra avvikare för att få igenom sina krav i relation till mänskliga rättigheter och social interaktion.
Du har rätt att identifiera dig själv och uppfatta andra precis som du vill, och andra har precis lika stor rätt att finna det problematiskt och sårande att du gör detta–hell, även jag skulle ha svårt att ingå en relation av sexuell natur där de andra bejakar min manlighet eller rentav ser mig som man. Gör det dig till en ytlig person att se någon ”enbart utifrån det yttre”? Jag anser att din identitet är din identitet, inte någon annans, och att den rymmer mycket mer än just den där specifika personen och dennes självdefinition.
På tal om objektifiering, jag känner till en sexuell preferens grundad på fysiska attribut, hm… heterosexualitet någon? Snacka om att objektifiera, exkludera och (troligen) vara okritisk och därmed oförmögen att ta relevanta och medvetna beslut kring något i allmänhet och ens sexuella praktik i synnerlighet! Jag hör inte många klaga dock, och det finns t.o.m. ställen där det anses vara mer ok än på andra ställen att utöva sin heterosexualitet och behov av att uttrycka denne, känslor av lust/välmående; klubbar (fast folk måste dricka alkohol för att kunna uttrycka sin heterosexualitet i dessa miljöer). Det är ungefär som att presumera att det föreligger samtycke till sex hos någon enbart utifrån det faktum att de befinner sig i ett rum där någon annan har sex. NEJ. I say no. Hm, dålig metafor.
Iaf: heterosexualitet är en fetisch bland andra (även om det grundar sig i en preferens för typiskt kvinnliga attribut/genus som inte är bröst eller fitta) och är lika mycket en patologisk form av objektifiering som vilken annan. Jag är ledsen att du inte känner dig unik, jag har också sörjt den upptäckten, men jag startar nu denna grupp, vad gör du? Stå inte där, gå med här!
Listen up, maggots. You are not special. You are not a beautiful or unique snowflake. You're the same decaying organic matter as everything else. Ingen tvingas till att vara intim med dig, och känslorna i sig är det ju inget fel på, så därför anser jag det vara andras problem om de inte kan acceptera att de inte är unika utan kanske en i mängden. Om du känner för att urskillningslöst ragga på folk–take the face slap med heder för fan! Det finns fler fiskar i havet, osv med fraser som liksom får en annan innebörd så fort en man tar den i munnen varpå de plötsligt blir sexistiska.
Nå, kärlek, eller sex, eller vadsom, anser jag vara beroende av kontext då det inte finns någon essentiell och revolutionär en-för-alla-och-så-är-det-slutgiltigt-perfekt-Fukuyamisk-nyliberal-skapelseberättelse-baserad-avslutande praktik som likt kärlek do us apart til’ death. Att då tro att ens attraktion till någon annan beror uteslutande på en manifestation av ens egna personliga medvetna preferenser upplever jag som felaktigt. De som anser det gillar medvetenhet, och det gör vi ju här i västvärlden, vi har förpestat cyklopen Polyfemos med hjälp av ett kulturellt circle-jearking kring grekisk dramatik och Odysseus individualistiska vinst över Polyfemos, med framväxandet av hjälteberättelsen som jag ser som en metafor för medvetandes och ansvarstagandets vinst över den multiteistiska gudasynen där rättssystem fyller en praktisk och avpersonifierad funktion istället för att presumera en ansvarstagande och skrämmande calvinistisk syn baserad på en abstrakt och desperat förhållning till fri vilja och retributiv utgångspunkt för rättvisa.
Och inte nog med att vi gillar att vara medvetna, vi vill gärna tro att ens känslotillstånd är en direkt motsvarighet eller reaktion på stimulus satt i gungning av någon annan och enbart denne någon annan, att det finns en förbindelse som är strikt fysikalisk (eller spirituell) mellan människor och då särskilt kära sådana som helt enkelt gör det fel att tända på en situation eller person som inte har ett ömsesidigt intresse. Eller snarare inte visar intresset, eller t.o.m. inte uppfattades av dig, förutom på ett omedvetet plan då det finns en dubbelhet i synen på kärlek som mycket väl kan rymma både homogena och medvetna preferens-satser OCH kemiska och luktbaserade determinerade ”det var meningen”-narrativ omhägnandes kärlekens synopsis).
Det kan anses vara fel att helt sonika objektifiera, trots att någon i samma mening som ett yttrande manifesterandes en sådan åsikt kan yttra en förståelse av kärlek som en strikt kemisk reaktion som ignorerar kemin kring andra potentiella personer eller något så banalt och oromantiskt som matsmältningssystemet vid den specifika situationen där romansen utspelar sig eller buttutningen äger rum. Eller avsöndrar folk en annorlunda lukt när de är intresserade vilket gör det ok om du kan känna av den lukten att ragga på någon, men inte annars? Det luktar unket och gummiteoretiserande på långt håll–vilket förvisso inte betyder att det är fel men likväl gör mig skeptisk. Vad med dem som inte har ett luktsinne? Eller inte är seende? Rättfärdig kommunikation enligt de felaktiga premisser jag vänder mig mot förutsätter välanpassade kroppar, neurotypiskhet och fascism. Vore ju för jävligt om folk bara gick runt och trodde att ingen var intresserad av dem sexuellt för att det fanns regler om att det inte var ok att uttrycka ens sådana känslor på ett sätt som gör att en utgår helt och hållet från sig själv! Att det fanns regler kring att en inte ska säga saker rakt ut för att… ja, jag vet inte varför, vilket är varför jag ogillar det.
Tro inte att jag inte har den minsta förståelse för de som anser det vara kränkande eller jobbigt att bli stött på av någon de inte är intresserade av; trots mitt ofördelaktiga utseende har jag erfarenhet av både handlingen och känslan i sig. Jag förutsätter att de flesta av er som känner igen er i den upplevelsen jag beskriver har erfarenhet av att leva som kvinna, och jag tror att det är av goda skäl och att det därmed finns goda skäl för den negativa konnotation ordet mansgris innehar och bär upp. Män gör ibland anspråk på kroppar (kvinnors främst) och godtagbara/förutsatta responser utifrån en privilegierad position som förutsätter en könsmaktsordning och arrogans som går stick i stäv med respekt och vilja till förståelse. Men det är viktigt att skilja mellan bra självförtroende och att vara en sexistisk jävel; någon blir inte det sistnämnda enbart av att vara mansidentifierad eller ha erfarenheter som man.
De som är bjudna till denna grupp är alla tjejer–eller förresten, jalla jalla, medlemskap åt alla! Ja, givet att ni har en förståelse för mitt säregna språkbruk vilket kan vara exkluderande. Alla som tycker sig platsa här får gå med. Särskilt intresserad är åtminstone jag av de med en asexuell praktik (eller icke-praktik) och identifikation då jag tänker att asexuella i större utsträckning än andra ser sexualitet som en företeelse bland andra likt den jag förespråkar: måhända en reduktionistiskt präglad syn eller förståelse som går i linje med min egen åtminstone när det gäller utarbetandet och förutsättningarna för etiskt riktiga handlingslinjer för de ändamål som beskrivits. För att gå med i denna grupp behöver du inte hålla med om vad som står i beskrivningen, och åtminstone jag anser inte det vara rätt att utgå från en sådan sak. Jag menar, vi problematiserar ju identitetspolitik här, right? Hm, ja, NI ser hur (alltför) inkluderande och postulerande jag är! Men om jag antog att alla som var med i denna grupp höll med om allt, och jag ville ha massa medlemmar, så skulle jag liksom inte i sådana fall skriva följande; det är ta mig fan helt ok för en pedofil (eller någon vuxensexuell) att jobba på en förskola och bli kåt varje gång hen byter blöja på någon, såvidare hen inte utnyttjar barnet sexuellt på annat sätt. Ingen ska berövas deras arbete eller respekt pga deras känslor. Eller?
Slutligen: respektera dig själv och dina gränser och våga säga ifrån och säga ifrån ytterliggare en gång och slutligen samla ett gäng kompisar och slå ner någon. Men kom ihåg att förmågan att sätta gränser enbart blir positiv i relation till det du vågar utforska hos dig själv i din omgivning och att ifrånsägningar enbart har sitt värde när du själv vågar utgå från att andra har en förmåga att själva fatta beslut och säga ifrån. Annars är det en bra idé att både fråga en och två gånger för mycket.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
