Daniel, Zizek, tomhet, zenbuddhism

Det här är då något av ett svar främst till dig Daniel, angående Zizek och samutveckling, om än kanske lite roundabout och mer med fokus på vad Zizek innebär för min egen (tvärfilosofiska) utveckling. Det är även ett slags svar (med frågor) på ditt blogginlägg* om flatlanders och cubister, huruvida Zizek är en cuber eller inte, och vad det egentligen innebär. Wilberiansk terminologi används. Till slut kommer vi in på frågan om ansvar, om möjligheten att hållas till ansvar och omöjligheten att hålla till svars för sina handlingar.


För mig leder Zizeks tankar mer än ibland in mig på zenbuddhism, och då inte enbart på det sättet som Zizek själv ibland kommer in på buddhismen (som kompliment till kapitalismen), utan med dess frågor gällande vad som går att uppleva, vad språk innebär och möjliggör och förhindrar, vad som är bortom språket, om vi är fast i språket, (transcendental) idealism vs (speculative) realism, och i grova lag "det mystiska feminina" (form, yin, kaos/skapelse/dionysus, idé, biosphere, absoluta, trangressing, second-order change, void, noumena, pre/post-symbolic, lived/ready-to-hand) vs "det alldagliga manliga" (content, yang, ordning/apollo, konkret manifestation, noosphere, partikulära, linjär utveckling, reduction, phenomen, symbolic, imagined/thought-out/abstract/ready-to-hand) etc.

Zenbuddhismen är en slags antifilosofi tänker jag mig, även om jag inte därmed tycker den är dålig att praktisera i form av zazen eller whatnot, och inte heller att dess anti-intellektuella böjning är dålig för intellektet som sådant, utan att det snarare är något som behövs för att komma vidare med det trans-rationella arbetet, bli en "cuber" i din jargong. Zenbuddhism är att acceptera ett pre-theoretical factum brutum as proof, medan "filosofin" inte tänker sig en kan hålla på sådär, det där är ju inget bevis! Eller ta is-ought-problemet (som vissa menar är ett ickeproblem) men som likväl varit betydelsefullt inom filosofin – inom zenbuddhismen är det en löjlig frågeställning att separera "varat"(objektet, universella) från "tillblivandet" (subjektet, människan, perspektivet), och det blir så självklart att det ens blir svårt att formulera det på annat sätt än genom "direct pointing", som när en zenmästare säger åt sina studenter att inte rädda honom medan han tänder eld på sig, varav bara en (det är alltid en, om det så är versionen med elden, katten, eller någon annan) av studenterna faktiskt skakar av sig the mesmerizing words och kastar sig in för att rädda läraren. Is (eld) = ought (rädda) – det finns inget annat (även om steget däremellan fortfarande ur en analytisk synvinkel är lika problematiskt).

Det är alltså två ytterliggheter som är postmodernismen som inte kan stänga av (som Pelle Billing beskrev det***) å ena sidan, och något som erkänner både den praktiska och teoretiska nödvändigheten av "avstängning" å andra sidan, eller snarare inte ens ser det som avstängning utan ett öppnande (beginners mind/tabula rasa). Zenbuddhism är i denna kontext även att trotsa alla paradoxer och det "omöjliga" i liv, i emergens, i kommunikation, och fortsätta göra det omöjliga som är förändring eller liv eller det rätta, och göra det på ett sätt som är väldigt left-quadrant, med vetskapen om den ständiga närvaron om "the ground of being".

Så för mig är zenbuddhism en del av praktiken och förståelsen av tomhetens möjliggörande, av den "ursprungliga dialektikens" grund och överskridande. Liknande tankar återfinns hos Zizek och andra "riktiga" filosofer, dock. Vad är det för ursprung eller tomhet de (Derrida, Zizek, mfl) snackar om? Tänk såhär: master signifier/big other är grovt sett den delen av territoriet som det aldrig kan bli karta av (empire, Borges cartographer, Korzybskis karta, Wilbers iamness som the witness which cannot be witnessed), inte en specifik del av kartan där kartan recursivt återkommer (phenomena, figure/content in relation to ground/form), utan bara den designerade/designerande punkten sine qua non kartritandet inte skulle kunna äga rum överhuvudtaget, den delen som förgör det signifierade och öppnar upp det monstruösa intet. Världen är så kallad "broken" eller "stupid" (som zizek säger) i sin icke-totaliserbara uppbrytning, meningsskapande och ultimata tomhet.

En fråga är då hur en ska relatera till denna tomhet, och om de är samma tomhet som i "enlightenment 2". Förneka den? Det är väl det du menar folk som inte accepterat/förstått  enlightenment 2 gör va? Eller räcker inte "förståelse" om dess existens så länge en fortfarande ser på tomheten som något av ondo, istället för den kraft som skapar förändring, som låter "utopier" (no-places) realiseras? Kanske är då "brokenness", accepterandet av det, viktigt för vår själsliga fred? Att bli "the witness" utan att be om ursäkt för sin upplevelse, att inte förlora integritet eller jag-identitet men likväl låta den uppgå i något större som aldrig kan realisera sin fulla potential annat än i det yttersta nuet, den yttersta realismen som samtidigt är den stundande utopin? Svårt måhända att göra politik av det, förutom genom praktiserande som t ex meditation, vilket jag ska komma in på om en stund. Först, mer tomhet, från Sublime Object of Ideology:

"So it is precisely this lack in the Other which enables the subject to achieve a kind of "de-alienation" called by Lacan "separation": not in the sense that the subject experiences that now he is separated for ever from the object by the barrier of language, but that the object is separated rom the Other itself, that the Other itself "hasn't got it", hasn't got the final answer, that is to say, is in itself blocked, desiring; that there is also a desire of the Other. This lack in the Other gives the subject a breathing space, it enables him to avoid the total alienation in the signifier not by filling out his lack but by allowing him to identify himself, his own lack, with the lack in the big Other."

Detta Zizekcitat kan vi förstå som att the scripture är "subject to deconstruction", Gud är kanske rent av inte perfekt/inte just (judaistisk tradition som du nämner i ditt inlägg), vi kan tolka citatet psykoanalytiskt som att det finns relief i realiserandet att ens föräldrar/en själv inte är perfekta/omnipotenta, psykosocialt att capitalism inte är ultimately justified but hinges upon the radical contingency and élan vital of jouissance/fördröjd njutning vilket är varför den är så lockande som Grand Narrative. Kanske har du redan läst om Tilichs begrepp god-above-god (eller Eckharts "God-beyond-God"), den skulle jag säga är ett slags (intellektuellt) sätt att relatera till tomhet, en slags yoga för att integrera tomheten i sig själv/världen, men det är intressant nog för att länkas till likväl:

http://en.wikipedia.org/wiki/Paul_Tillich#God_Above_God

Även följande citat av Zizek låter litegrann som ett slags relaterande till tomhet:

"The blue and red pill is not a choice between reality and illusion. Matrix is a machine for fiction, but a fiction which already structure our reality. If you take away from our reality the symbolic fiction which regulate it, you lose reality itself. I want a third pill. A pill that will enable me to perceive not the reality behind the illusion, but the reality in illusion itself."

Zizek anser ju (i b la Examined Life) att människor t ex i relation till globala kriser (finanssystem, ekologi) inte enbart är impotenta utan faktiskt omnipotenta, och att det är den tomheten som det medför som skrämmer oss. Hen har någon slags "yoga" för det också, nämligen att i the wreckage och skiten och realismen hitta vårat "opium" (kärleken är inte idealiserandet utan att verkligen se hur dålig någon är, och likväl älska dom, älska synden), inte genom att reintroduce transcendental signifiers and so on, utan att genom att adapta en attityd av att ansvaret vilar på våra axlar, och att psykoanalysens främsta uppgift är att analysera vart våran "skit" (bokstavligt och figurativt) tar vägen. Zizek här låter nästan som en cuber liksom, men är det bara en sorts existentialism då? Hen pratar definitivt om tomheter och hur meningslöshet ska inkorporeras för att mening ska finnas (uppkommer meningen ex nihilo, har den varit teleologisk latent eller fanns den där hela tiden?), något som även existentialisterna gjorde med t ex sina idéer om autentiskt leverne (existence before essence), och redan Nietzsche pratade ju om der-wille-zur-macht som skulle komma ur medvetenheten om att en är en fri själ som formar sitt eget liv ur tomheten som är nihilismens vuxna förståelse. Men något tycks ju saknas likväl för att Zizek ska framstå som en "riktig" Cuber, och visst är det något mer än bara accesoarer (sjalar och bandtröjor istället för ticks och stora salar) och det faktum att hen använder ett visst språk/habitus som inte associeras med cubers? Är det, som du skriver i ditt inlägg, kanske att en viktig förmåga för cubers är att "röra sig som vatten", inte vara rigid i förhållande till perspektivskiften, och att vara öppen för förändring kring tomheten? Vad är konsekvensen av detta, måste en så att säga byta åsikt, eller räcker det att doppa foten i den "andra" ån då och då? Intressant här tycker jag är "chaos magic", vars mest kända förespråkare nog är serieskaparen Grant Morrison, författaren Robert-Anton Wilson, och Peter J. Carroll (mest inom rörelsen då). Chaosmagikerna är ju dock väldigt manliga i sitt filosoferande, och perspektivskiftandet har inte direkt fokus på empati (som jag vet är en stor fråga för dig) utan ses som en pragmatisk väg framåt, ungefär som att ersätta ett par tankar med ett par andra inom kbt, en manlig sorts spiritualitet som wilber förmodligen skulle beskriva som den typiska "men in isolation staring at walls".

http://en.wikipedia.org/wiki/Chaos_magic

Jag är inte helt säker på att jag greppar konceptet med tomhet som du diskuterar det i ditt blogginlägg, är något som du kanske förstår just nu, och att det är detta jag finner intressant att ta upp för diskussion. Jag undrar huruvida det är en praxis (yoga), ett "felt" tillstånd som liksom balanserar ut det analytiska och "begränsade" (eller begränsningen i det analytiska), eller om det handlar om något annat, och var zizek hamnar i det liksom. Är det en integration av epistemologi/ontologi som krävs för att vara en cubist, dissolving of tension eller iaf en mer icke-dualistisk förhållning mellan das ding an sich och das ding fur uns? Kanske det där som wilber pysslar med nu (och har pysslat med ett tag), som du nämnde, en vidare förståelse av bhaskariansk realism? Vad specifikt skulle behöva förändras i Zizeks filosofi menar du för att det skulle vara en cuber? Är hen verkligen "unaware of the existential relationship from which [his] own critique is emerging", sin ideologis sublima objekt? Wilber skulle jag säga är det definitivt under vissa omständigheter (även om det är ganska så genomgående i hens verk), vilket t ex Jeff Meyerhoff har kritiserat hen för i sin "Bald Ambition".

En annan del av Zizeks filosofi i relation till post-postmodernism (flatland vs cubism) är frågan om metafysik tänker jag. Sysslar Zizek med "postmetafysik", alltså i bemärkelsen att efter Derridas och andras intåg så sägs det att metafysiken dog, det absoluta finns inte, enbart slutna system som fungerar i relation till varandra, alltid refererande, utan någon slags transcendental signifier som kan grunda helheten. Zizek ser sig som modern snarare än postmodern, med fokus på de gamla transcendentala idealisternas projekt, som ju även de förhöll sig till någon slags tomhet/decentering/anomi (Hegel, Heidegger,  även om de inte hade postmodernismen i sig eller bakom sig). Vad för slags tomhet sysslade de med? Är det right-quadrant-tomheten liksom, är det vad det hela handlar om, att cubern är cubern på flera dimensioner/kvadranter och integrerar dom?

När jag tänker på det här med zenbuddhism och tomhet så slås jag även av idén av iamness och svårigheten jag har i att relatera till den, och det tysta utforskandet av det genom t ex meditation. Att sitta och stirra på en vägg liksom och uppnå en meditativ upplevelse, konstituerar det en upplevelse med "frånvaron av yttre ting" (för det inre ögat) som ger en ett sant möte med jaget, där något absolut tar plats, ett möte som inte är jämförbart med andra möten och som konstituteras, förhandlas, accentueras i sin specifika kontext, utan som alltid är "den samma"? "Wordless exploration of the void" skriver du om när du skriver om cubers. Såhär tänker jag utifrån mina idéer om zennbuddhism: upplysningen (nr 2) är ett tillstånd av "icke-separation" som inte bara är förståelsen av betydelsen att göra ditten eller datten, ett exploration av ens spontanitet genom att försöka bädda för beginners mind, öppenhet, osv, utan det är ett radikalt accepterande-förståelse av att även kompulsivitet och egoism och vidhållandet av destruktiva mönster har sin grund i "the ground", i spontan tillblivelse, som framkommer ex nihilo, ur ljuset. Handling/icke-handling blir en illusion, och det som har varit wordless exploration är inte bara en annordning fäst vid kategoriseringar så som tystnad/icketystnad, rationell/ickerationell, tomhet/icketomhet, utan allt (icke)handlande blir "silent" i någon bemärkelse, blir grounded, och inte nog med det, det visar sig att det alltid varit det, och vi är tillbaka precis där vi började och kan inte göra något än att inse det absurda i hela situationen och kanske skratta litegrann.

Min bakgrund till hela grejen med essenser som "iamness" och "mötet med det sanna jaget" eller "sanna tomheten" är en personlig åsiktsbakgrund i någon slags extrem postmodern nominalism, deleuziansk platt ontologi (allting flyter, inget är commensurabelt med något annat rent ontologiskt (om än etiskt), allting är sin egen helhet, inexhaustable, different from even itself), där jag först på senare år har börjat fråga mig ifall det ändå finns något "där" kanske. Vad är det universellas plats i det partikulära liksom? Jag har inte gått så långt som till platonismen och idealformer dock, utan tänker mig oftast en oändlighet av former som ingen är som någon annan fortfarande, där samma flod aldrig kan stigas ner i två gånger... bortsett från att allt är samma flod, likväl. Och då kommer monismens problem in: varför verkar inte världen hel som den nu är det, varför finns the veil of maya, varför behövs "the gnostic return", varför har vi glömt vilka vi är, vilket vårt sanna ansikte är, varför ser vi bara "de 99%", varför är vi fast i samsara, osv****. Sedan stötte jag på konceptet holons, och idén att vi är hela OCH främmande inför oss själva, hela, men delar, ett koncept som likt fenemenologin var ett nice sätt att göra något som verkar smått paradoxalt till en början för att få bort the pesky dualism eller åtminstone de isolerade enheterna som är antingen/eller, while still retaining the possibility for divison och framåtandan som dialektiken helhet-del eller "dekonstruktion" möjliggör. Som en av mina favoritakademiker, Haraway, skriver: "To be One is to be autonomous, to be powerful, to be God; but to be One is to be an illusion, and so to be involved in a dialectic of apocalypse with the other. Yet to be other is to be multiple, without clear boundary, frayed, insubstantial. One is too few, but two are too many."

Addera lite occasionalism som inte är så dualistiskt inriktat (cartesian dualism) och inte heller fokuserad på substanser nödvändigtvis (på sin höjd utefter leibniz conception av monader, som påminner mig om smullyans idé om "enlighted solipsism", där alla är en och samma gud men att vi/gud byter kropp/substans snabbare än någon kan märka det - en sorts pre-established harmoni även det!), utan mer som någon slags zenbuddhistisk förståelse av oundvikligheten i att förlora kontakten med "the ground of being", med "the indivisible remainder"**, med det spontana som kommer ur intet, och så har vi min generella ontologi, där saker både är samma och inte är samma. Jag tänker att det hela har sina brännpunkter med frågor om enlightenment och de saker du diskuterat tidigare, så run with it och se vad som händer. :)




*http://fuckingutopia.wordpress.com/2011/02/28/find-the-cube/

** Zizek on Schilling i "The Abyss of Freedom/Ages of the World" och "The Indivisible Remainder: An Essay on Schelling and Related Matters":

… This is the incomprehensible base of reality in things, the indivisible remainder, that which with the greatest exertion cannot be resolved in understanding but rather remains eternally in the ground. The understanding is born in the genuine sense from that which is without understanding. Without this preceding darkness creatures have no reality; darkness is their necessary inheritance.

*** http://www.pellebilling.se/2012/03/bra-artikel-om-overdrivna-postmoderna-tankegangar/

**** Varifrån ondska då? Varför finns djävulen (desinformation, lögn, del?) när Gud (information, sanning, helhet?) finns? Är det kanske bara the residue of what is (necessary inheritance), projected unto the future, alltså dialektiken som är det antagonistiska förhållandet mellan det som varit och det som komma skall ("gör så ont när knoppar brister")? Här är en passande beskrivning:


The bible tells that story in terms of time – one thing after another. First there was darkness. Then there was light. Your people remember it differently. They see the darkness as a tunnel that they crawled through to reach the light. A vertical tunnel. The light was in another place far above. This means nothing to you, does it? In any case they tell the story as a journey. A hard and terrible journey. The place where they started from was the first world. Where the darkness was. Where it still is. Understand me. Whatever lived there then lives there still, though your kind abandoned this place half a million years ago. There are forests of black oaks, a hundred feet tall, standing invisible in the dark. There are creatures... predators... that have not eaten in geological ages. You have forgotten the voiceless, but they have not forgotten you. They want you to come home, want the feel of your fear and your worship. But while the darkness is a home for them, for you it was only a womb. You betrayed them... when you were born into the light.
/.../
Rachel: Is it a birth metaphor?
Lucifer: No. It's the thing for which birth is as metaphor.
– Lucifer: The Devil in the Gateway, Mike Carey

Addendum till neometal

Är metalcore melodic death screamo emo post-hardcore skatepunk 10-talets neometal, fast med mer brudar (som fans)? Det är definitivt rebelliös och ilsket utan att vara ett särskilt artikulerat motstånd som skulle kunna göra ett politiskt gejm av det hela, organiserat eller intentional mer än enbart sinnesyttring. Det är definitivt ganska cyniskt och fast i motståndstanken, som i "Through Struggle" (As I Lay Dying):

only through struggle have i found rest
with a piece of me taken away
i begin to understand
hollow out this machine like chest
with its gears that turn to make me feel
and assembled thoughts that fade away

only through struggle have i found rest
only through struggle have i found rest

remove from me
this deception that i called love
that i called love

with its gears that turn to make me feel
and assembled thoughts that fade away

http://www.youtube.com/watch?v=BhYT-7bzHis



Eller i Bullet for My Valentines "Tears don't Fall":

There's always something different going wrong
The path I walk is in the wrong direction
There's always someone fucking hanging on
Can anybody help me make things better?

Your tears don't fall
They crash around me
Her conscience calls
The guilty to come home
http://www.youtube.com/watch?v=9sTQ0QdkN3Q


Men om det finns något motstånd artikulerat så är det samma gamla grej som redan Papa Roach körde på, om arbete, om alienation, nu med den ekonomiska krisen som bakgrund, t ex i Pierce the Veils "King for a Day", där även något som kan liknas vid ett kollektiv motstånd tar plats (sina begränsningar till trots):

http://www.youtube.com/watch?v=icXUkIfZxyg


That's actually all!

(icke)Integral kulturesa (metal, existentialism, att vara tonåring, och om utomjordingar)

Ett inlägg i diskussionsforumet på initiativ samutvecklings forum.

Varning för academese och svenengelska!

Jag har alltid varit omgiven mycket av kultur och investerat mycket av mig själv, min tid, min självuppfattning, min narrativa berättelse om vem jag är och har varit – i kulturella produkter och min relation till dom, deras relativa plats i min värld som den knyter an till andras värld och klocktid, epoker, kapitel i generationer, decennier; lågstadie; högstadie; post-9-11; andra konsolgenerationens spel; post metallicas black album (metals entrance into mainstream); osv. Jag började skriva på en tråd om kultur som kan vara inspirerande för någon med integralintresse, och då inte enbarti i form av självhjälpsböcker eller facklitteratur, utan kultur i den där andra betydelsen liksom, men kom fram till att minst lika intressant är det här med kultur i relation till vilka vi är och har varit. Så då blev den här texten en själslig och spirituell resa som jag ville beskriva utifrån de kulturella produkter som jag rest med, och fokus för mig i den tråd är både denna resa och era resor, med eller utan gemensam kultur, med destination integral och spirituell kultur.

Det här med resor alltså. Pratade med Daniel G om gemensamma bakgrunder hos folk som kommit till integral eller IS. Vi funderade på existentialism som någon slags precursor till vidare integral utveckling, ungefär som postmodernism – något som fyller ett tomrum efter avsaknaden av tilltro till det absoluta som rasat samman, modernitet eller Gud. Min resa är definitivt kantad med existentialism: Friedrich Nietzsche (the original superhuman!), Aleister Crowley (narcissistisk mystiker som haft mycket stor inverkan på västerländsk 1900-tals-esotericism), Anton Lavey (grundare av modern satanism), Sartre (anvar, autenticitet, (negativ) intentionalitet), Heidegger (fenomenologi, das Mann). Här har det varit making a beast out of oneself to get rid of the pain of being the man, drakar, free spirits, slavmoral, mer skyldigheter än rättigheter, självet som grund för all existens (en kvadrant to the exclusion of all else) för hela slanten.

En konstant växelverkan mellan att vägra puritanskt lidande som bevis för ens godhet och syndafall alltså, samtidigt som lidandet har fått stå för differentieringen av mig från andra, det som gjorde mig bättre, där distansen från livet och det sköna fick vara det intellektuella, det som stärker min autonomi och därmed det som särskiljer mig från de som är svaga, de som är djur, osv. Först senare har jag ställt mig frågan om det finns ett alternativ till Kants “disinterestednes” som ideal för kritik, för att leva, för att uppleva, för att nå sanning, i form av att kanske bli en del av, suspend critical faculties, go native (i antropologin) eller grok (Heinlein), att erkänna co-existence och varandra (e-prime) att skala av sig och tillåta något nytt skapas inom tomrummet istället för att styra det utifrån instrumentala värden, planering, mål, ansvar, ego, etc. Vad händer för övrigt när en distanserar sig från mänskligheten och inte har något ideal som balanserar upp det, är en fråga som jag tänkt mycket på, t ex i Brott och Straff eller för den delen American Psycho. När en sedan distanserar sig och har makt, ja who watches the watchmen? Blir en som Batman* till slut?

Så. Metal. När jag skulle ha en fest på temat "Age of Aquarius" för några månader sedan och kollade igenom min musiksamling efter låtar som hade med spirituella ting att göra så upptäckte jag ganska så snabbt att det mest var metal som hade inspirerat och utvecklat mig på den fronten, band som Cynic, Gojira, Aghora, Mudvayne, System of a Down, Within Temptation, etc. Även band som Pain of Salvation, Papa Roach, Evanescence, Clawfinger, men då i form av kritik av konsumptionssamhälle t ex. Till viss del är det ju så att lyssnar mycket på metal och då blir det naturligt att det blev mycket metal som hade att göra med spiritualitet i min musiksamling, men det var spännande likväl för att jag kan se så mycket I metal som den följt med mig på min resa. Ett citat om metal:

"Much like extreme weather, there’s beauty in its ferociousness and its stillness. Everything is connected by slender threads and we are essentially conduits. Metal and other extreme forms of music can ultimately exhibit that transcendent quality and awareness that connects us to something deeper, the essence of being raw and alive."

– Paul Masvidal (Cynic)

http://www.metal-rules.com/metalnews/2013/02/27/death-metal-urban-tantra-feat-paul-masvidal-and-others/

Artikeln som citatet kommer ifrån pratar litegrann om det här att stå-för-något och vara-emot-något, att vara fast i the oppositional stance, grå vampirism som energitjuv/neggare, the critical role and only as critic, never as fan, och för att knyta an till Nietzsche, vad som händer när one stares deep into the abyss – förutom att potentiellt avslöja något om ens innersta, så leder det oftare till förverkligandet av "the rule of the fanatic" – one becomes what one despises, instead of turning the other cheek. Skribenten av artikeln menar att mycket metal handlar om ilska och att protestera mot något, men att många fastnar i den reaktionen och inte gör någon resa, och jag håller med. Det är frustrationen över livet som utmynnar i texter om självmord som levs ut på skiva tills musiken tar slut och det symboliska självmordet äger rum, cathexis dissipates och katharsis kan äga rum. Men vad sedan? Round and round we go, addicts as we are, trying to work it out by doing the same thing over and over again...

Mycket metal har fastnat i existentialism och nihilism, mot religion, mot kristendom, vilket kan ses i band som Job for a Cowboy, Cradle of Filth, Deathstars och Avenged Sevenfold (borderline case). Mycket neometal har även den fastnat i opposition mot vuxenvärlden och cynicism, i stadiet där en påpekar hyckleri men inte bygger på något eget utan stagnerar med idén om att de som borde ha tagit hand om oss gjorde oss besvikna, och godhet därmed inte går att finna (att den kan skapas eller omtolkas förstås alltså inte). (Längst nere i mitt inlägg tar jag med en text jag skrev** som tribute till (neo)metal och mitt tonårsjag - vore roligt om ni kände igen er eller andra i den sortens tankar/ontologi, och även kanske vissa av referenserna om ni själva växte upp med den sortens musik.)

Mainstream black metal å andra sidan är ofta totalt förakt för mänskligheten, parat med förkärlek till natur. Det är tysk naturromantik, autenticitet i form av en återgång från det postindustriella, post-agrarian society, tillbaka till Heidegger fur alles! Det är vändandet mot ge-stell (teknik, the bare enframing of being) och sökandet efter det riktiga i skogens das Ding an Sich (existensen själv) (varav en mycket bra kritik av detta finns i Bruno Latours "We have never been modern", en bok som är förgestalt inom de mer etablerade akademiska samhällsvetenskaperna när det gäller frågor om icke-dualism, postpostmodernism, platta ontologier och systemteori)***.

Ett exempel, från Agallochs "Falling Snow":

The water pours its embracing arms around the stone

Decay drips from the unquiet void where the ice forms, where life ends

The stone is by the crimson flood, swallowed

The red tide beyond the ebon wound, contorted

My sacrifice bids farewell in this river of memory... a wave to end all time

Red birds escape from my wounds and return as falling snow

To sweep the landscape; a wind haunted, wings without bodies

The snow, the bitter snowfall

You wish to die in her pale arms, crystalline, to become an ode to silence

In the soul of a mountain of birds, fallen

The cascading pallor of ghostless feather

The snow has fallen and raised this white mountain on which you will die and fade away in silence

Mums! Här ligger alltså band som t ex Burzum och Immortal, men det finns även de som är lite annorlunda, om än lika inspirerade av Schelling, Fichte, Hegel, naturfilosofi, romanticism. Det är typ Between the Buried and Me med sin senaste konceptplatta, och Obscura med sina texter. Från Obscuras Cosmogenesis-platta, låten “Noospheres”:

I pass beyond time and life on measureless wings

Yet still am one with born and unborn things

I have wrapped the wide world in my wider self

And time and space my spirit's seeing are

I am the god and demon, ghost and elf

I am the wind's speech and the blazing star

All nature is the nursling of my care (death metal)

I am its struggle and the eternal rest

The world's joy thrilling runs through me, I bear

The sorrow of millions in my lonely breast

I have learned

A close identity

Yet am by nothing bound

That I become

All culture is like this, the unfettered mind (death metal)

The boundless spirit is more imagination

To achieve great things, we must be self confined

Mastery is revealed in limitation

Carrying in me

The universe's call

I mount to my

Imperishable home

Det handlar mer om utveckling och resan som är universum snarare än självmord, till skillnad från ecofascister och primitivister som ser resan framåt som en resa som enbart fungerar om vi tar bort människor (som har tillträde till den högsta nivåerna av utveckling) från ekvationen helt och hållet, band som gärna är kämpar för animal liberation och går litegrann åt antingen hippiehållet (Within Temptation) eller våldshållet (The Agonist, Deadlock, Totalt Jävla Mörker). Om djur kunde tala, liksom! (eller om “Animal as Leaders” inte bara spelade intrumentellt! För egen del så tror jag att jordens bios/flercelliga organismer förstådda som en superorganism är självmordsbenägna snarare än livgivande - Medea snarare än Gaia, som Peter Ward skulle sagt. Detta är Zizeks ståndpunkt i b la filmen "Examined Life", även om Zizek tagit sin inspiration mer från Timothy Morton än Wade.

Klart är iaf att även om hat för mänskligheten ofta finns hos dessa personer, så är naturromantiken inte ett måste för den sakens skull, men likväl det som fyller tomrummet när vägarna framåt inte verkar finnas, som i Gorods “Diverted Logic”:

Die humanity die!

Do they really believe in their good acting?

Trappi-ng minds in a biomechanical prison for centuries

And then releasing them, while ordering them?

You'll die

I can destroy

I want to guide the other souls that, as I did

Nearly feel into madness

I want to kill

I can trick these monsters

Whose think they are creators

They think they control everything

They suppose that their aim will be ours

I give you my word

These survivors will join the dead

The dead of this no-future species!

Separate network

Spirit in the work

Decoherence, diverted logic

Everything is human

Adam will fell!

Vill ni läsa mer om metalteori kan jag rekommendera http://blackmetaltheory.blogspot.se/

som även släppt en bok som heter “Hideous Gnosis”. Inget för the faint of heart (eller snarare akademisk habitus) dock då det är ganska så svår filosofi som avhandlas i den! Här får ni lite klipp på metalband som “gått vidare” och som jag har gått vidare tillsammans med i min resa:

Gojira: http://www.youtube.com/watch?v=v50wkoofl-4

Mudvayne: http://www.youtube.com/watch?v=_VHibS-ubDw

Cynic: http://www.youtube.com/watch?v=9-fOpoLtj7U

Bonus, inte metal: Saul Williams: http://www.youtube.com/watch?v=zyjbSfoUfNE

Lite texter Masvidal från Cynic/Aeon Spoke/Portal/Death har skrivit med spirituell riktning:

http://www.metalsucks.net/category/metta-mind-journal/

http://www.metalsucks.net/2010/05/12/metta-mind-journal-cynics-paul-masvidal-on-the-burglary-of-his-home/

§

Och så lite om utomjordingar, som utlovat.

För något år sedan när jag på allvar nördade ner mig i spiritualitet så gick jag en kurs om astronomi på Lunds Universitet, och när vi sedan kom till delkursen om utomjordingar och kultur så konsumerade jag en massa filmer om utomjordingar för att hitta att deras roll i vår kultur har förändrats radikalt de senaste 50 åren, från att ha varit ett yttre hot till att bli en påminnelse om vår inre gudomlighet. Från den delen av världen kan jag därför rekommendera filmerna Contact och K-Pax, båda till syvende och sist om människor och vad de kan bli; immanens, tro, connectedness, skuggor, inre och yttre, förändring och utveckling. Inte riktigt en sci-fi, men likväl en film som avhandlar rymd (inre och yttre), människans relation till själ, liv och död, är Aronofskys The Fountain, som på ett mer emotionellt plan (en mer givande och mänsklig handling) än hens tidigare film Pi som hade fokus på kaballah bearbetar frågor om tro, hopp, meningen med livet, pride, förfall, Gud. Även i den här delen av min kulturkonsumption fanns existentialismens skeptiska tentakler med, där jag använde mig av Stanislaw Lems litteratur som backdrop mot vilken en kunde förstå utomjordingarna och de problem som inom astronomin associeras med deras ankomst eller brist på existent. Denna litteratur handlar om mening, brist på mening, anomi, disenchantment of the world; är vi ensamma, är inte alla utomjordingar egentligen projektion/önsketänkande, är inte Gud det likväl; kan vi göra gott utan gud; innebär inte inkommensurabilitet att det inte är möjligt med en final arbiter gällande sanning; är kommunikation mellan människor möjlig om intentionalitet inte kan avläsas; är förståelse; kan vi förstå oss själva? Här fann jag även utrymme att tolka om Nietzsches "Beyond Good and Evil" inom en ram av zenbuddhism och ickedualism, och även eternal return och amor fati i mer positiv bemärkelse, där historisk determinism inte blev något en dominerande klass/powers that be använde som argument för att behålla status quo, utan som ett sätt att förstå omvärlden och agens, en motbild till existentialismens bad faith.

Bortom utomjordingar har jag en sista contribution nu, också sci-fi: The Matrix. Om ni tvekar, brush up on your zenbuddhism och/eller se kommentatorspåren med Ken Wilber och Cornell West till tioårsutgåvan av The Matrix-trilogin! Den gav mig mycket, även om den i Wilber-manér är ganska så repetitiv. :)

Refenser:

*Transcript från ett klipp på nätet om Batman som jag såg någon gång:

Why is the bat loathed in our culture? The fear of the bat lies in its very nature: is it a flying mouse or a tooth bird? The bat is a study of opposites, a liminal figure – a hybrid between worlds. It has the wings of a bird, but teeth, milk and fur of a beast. Proverbially "blind as a bat", but with the ability to see in total darkness. It has the ability to reach the heavens, yet it shuns light. A bat flies, but not to the light of virtue. And so instead it watches in darkness, envious of those who can walk in the light. As such, a man with a bat as a symbol lies in spiritual limbo. Bruce may have been right once in taking the bat as hir spiritual guide/power animal, but the bat as a symbol is a dead end. This is why every story must end with Bruce Wayne as Batman; Frank Miller retired Batman, but brought hir back; Grant Morrison had hir killed, only to be reincarnated, again and again, always in black, always as a bat. Even after having died a heroic death, zie was forced to watch hir own funeral, the Caped Crusader's eternal reward being rebirth – borne once again, as Batman. Always approaching the light, but never entering it. Bruce has left the earthly plane (becoming an idea), but zie hasn't been able to reach a higher one (embodied idea of man and symbol, transcended). The bat is keeping the man in check. And so it might be wise for Bruce Wayne to realize where zie is standing – abandon the Bat, or perish.

**Tribute to neometal

Let me go (you don't understand me),

I am evil, you are pure, I will defile you,

tears frozen like snow.

Stay away, I am a sinner, I will not turn the other cheek,

I've bled for you (all that I did for you!),

yet you will not hear me (where were you?),

but I still stand, not falling,

so save your hand for someone else,

I'll save myself, hide between my sheets

Falling forever, blurring the lies and truth,

what's real and what's not, coming undone,

like breathing in sulfur (suffocation),

can't trust anyone, until I'm catched,

or reach the bottom (dying, screaming),

the scars remind me of a past that never was

My weakness – that I care too much,

I touch, and it breaks,

veins pulsating, everything's my fault,

I tear myself open, sew myself shut,

like the pinup doll you want me to be

Make me real, I want to be free,

save me from myself, I don't know why I instigate,

maybe because I'm so uptight in this straitjacket?

so loosen these chains, untie the knots,

the stones sink with me,

with this dark chrysalis of a tomb, dead inside, aching, rotting,

not sleeping (can't stay awake)

will I ever wake up from what's underneath my skin?

Consuming, the walls are closing in,

my reflection breaking, wasn't love supposed to be something else?

I've kept my temper, now the shards are flying,

and I can't be held responsible (guilty),

lithium, valium and prozac keep me in line,

just another brick in the wall

I don’t need one more day of you wasting me away,

(all days are wasted on me)

don't turn your back on me, I won't be ignored,

I'm gonna suffer for the rest of my life,

But I will always find a way to survive, (alone)

Fix yourself instead, get on with your illusion of a life

I crawl in my own piss, what's wrong with me, can't fix myself,

once the paper's crumbled up, it can't be perfect again,

haunted by fairy tales you told me,

of someone to talk to and not just working for the man,

instead I only get the pat-down and the shouting,

to you I've never been enough,

fuck it, I tried to be a good boy,

now I just want to kill you (my last resort)

Don't judge me, you're no saint,

blaming it all on Marilyn,

we're the children of the Korn,

who the fuck are you?

Don't know, not the same anymore,

I hurt myself to get back at you,

addicted to your punishment,

craving it just to feel anything,

and so the hate in me washes the sin away;

it's in our nature to destroy ourselves;

hunger, rising, pick my victim;

I just wanna play, wait and bleed

...

I'm on the outside, looking in,

don't want any of it, won't change for you,

if I smile and don't believe, soon I'll wake

(from this sleep beneath the breaking waves),

replacing this pain with something numb,

everyone's a fake, so empty,

I see your true colors,

without your mask, where will you go?

because you are ugly, like me,

scaring away all that's pure

I need a place to escape the pain inside,

don't give a fuck, caught in the middle,

no place to run, a slow defeat,

life in pieces – do you even care if I die?

I'm dead to you already

(wounds so deep I can barely scar,

let alone heal)

Sick of all the lies and the hate,

I wanna find a place where I belong,

but I can't stay long, holding my breath, (drowning)

because I'm too lost to be saved

I'll just lie down, next to my thorns,

write poetry in red,

this way I can't let you down, ever again

nothing matters anymore,

if you can get away with murder, why can't I?

no-one cares,

I'm sure I deserve it

I can't keep from falling,

buried so far away,

digging a hole to bury the pain,

don't bother, I'm not worth it,

it's all my fault, angels stabbing me,

I am trash, going away, mind going haywire,

a mess never to be entangled,

so go away, erase any trace,

of love, let the fires of hell take its course

(Abandon all hope ye who enter, for there is no salvation for the likes of us)

***

“Thinking gathers language into simple saying. In this way language is the language of Being, as the clouds are the clouds of the sky.” Why is the distance of abstraction more simple than embodiment/closeness? Or for that matter, must abstraction be distancing? Heidegger does not expect to find Being except in abstract thought, or along the Black Forest Holzwege – being cannot reside in ordinary beings. Everywhere, there is desert (of the real). The Gods cannot reside in technology – that pure Enframing of being [Ge-Stell], that ineluctable fate [Geschick], that supreme danger [Gefahr]. They are not to be sought in science, either, since science has no other essence but that of technology. They are absent from politics, sociology, psychology, anthropology, history (which is the history of Being, and counts its epochs in millenia. The gods cannot reside in economics – that pure calculation forever mired in beings and worry. They are not to be found in philosophy either, or in ontology, both of which lost sight of their destiny 2,500 years ago. Thus Heidegger treats the modern world as the visitors treat Heraclitus – with contempt.”

2012

Lista med topp-2012 i form av underhållning för min del!

MOVIES
Dark Knight Rises (new)
Dogville
Dr Horrible
Fight Club
God on Trial (new)
Good Will Hunting
Inception
Indie Game The Movie (new)
La Vita é Bella (new)
Kung Fu Panda
Tangled (new)
The Cabin in the Woods (new)
The Hunchback from Notre Dame
The Matrix Trilogy
The Twilight Samurai (new)
The Fountain
The Man in The Iron Mask
The Man From Earth (new)
The Terminal
The Many Adventures of Winnie the Pooh
Tusen Gånger Starkare (new)


TV-SERIES
Angel (new)
Battlestar Galactica
Buffy the Vampire Slayer
Jakten På Det Perfekta Livet (new)
Dexter
Dollhouse
Futurama
Historieätarna (new)
Glee (new)
Neon Genesis Evangelion
Planet Earth (new)
Rurouni Kenshin


YOUTUBE (never mind new or old)
Alan Watts (various clips)
charlieissocoollike
ERB (Epic Rap Battles)
ExtraCreditz
freslycharles
Gangnam Style
JennaMarbles
Ken Wilber (various clips)
Lindsey Stirling
Luis CK (carious clips)
Matt Barton (Matt Chat)
melodysheep (Symphony of Science)
Mitch Hedberg (clips)
Nick Pitera
ObsidianEnt
Penn & Teller Fool Us
qwatsky
thejuicemedia (Rap News)
thelonelyisland
walkofftheearth (Somebody That I Used to Know cover)
Whedon on Romney


BLOGS
Appeal To Authority (new)
Critical Distance
Deirdra Kiai Production
Fucking Utopia (new)
Ian Bogost
In The Games Of Madness
Insights from Sirlin
Nightmare Mode
Plot is Gameplay's Bitch
The Brainy Gamer
The Dream Machine
Tilt At Windmills (new)
Varytale (new)
Vorpal Bunny Ranch


WEBSITES (video games)
Eurogamer
Gametrailers
Kickstarter
Polygon (new)
PopMatters
Robotgeek
Rockpapershotgun


VIDEO GAMES (Later)
2012

Honorable Mentions:
.heartbeats (Sebastian Trelles)
As Slow As Possible (György Dudas)
Baldur's Gate: Enhanced Edition
Brace (Merritt Kopas)
Drawception
dys4ia (Anna Anthropy)
First Draft of the Revolution (Emily Short)
Hotline Miami
I Remember the Rain (Jordan Browne)
ir/rational Redux (Tom Jubert)
It's all Fun and Games Until Someone Blows Their Brains Out (Mikael Vesavuori)
Laza Knitez! (Team Buttfighters)
Lone Survivor (Jasper Byrne)
The Love Letter (axcho and knivel)
Mirrormoon (Team Focaccia)
Promises/The Good Sister/RAPIDFIE (Stephen Lavelle)
Resonance (Vincent XII)
Slender: The Eight Pages (Mark J. Hadley)
Super Hexagon (Terry Cavanagh)
The Colder Light (Jon Ingold)
The Republia Times (Lucas Pope)
Thomas Was Alone (Mike Bithell)
To What End (Chelsea Howe, Michael Molinari)
Unfinished Swan

10 Perspective (nfyre)

9 Anestesia (Pedro Paiva)

8 Vidiot Game

7 Journey Down: Over the Edge HD (Theodor Waern)

6 Journey (thatgamecompany)

5 Unmanned (molleindustria)

4 Mass Effect 3

3 Thirty Flights of Loving (Brendon Chung)

2 Almost Goodbye/Prom Week (Aaron A Reed)

1 Dear Esther


BOARD GAMES
A Game of Thrones: The Board Game
Alias
Battlestar Galactica
Category 5 (new)
Citadels
Coloretto
Diamant
das Amulett (new)
For Sale (new)
No Thanks!
Pandemic
Shadows Over Camelot


BOOKS (all new except Sofies Värld and Non-Violent Communication)
Awkwardness (Kotsko)
5000 B.C (Smullyan)
Connected (Shaviro)
Coming Home to Myself
Finding Flow
Focus (Leo Babauta)
Gödel, Escher, Bach
Imaginary Games
Non-Stop Inertia
Non-Violent Communication
Our Tragic Universe
Osäkerhetsrelationen
Religion for Atheists
Rise of the Videogame Zinesters
Slavoj Zizek (various)
Sofies Värld
The Society of Others
The Little Prince
The Chicken Qabalah
The Pleasures and Sorrows of Work
The Tao is Silent
The Dance of Anger
The Gifts of Imperfection
Various Companion Books, "X and Philosophy"-books, "Reading X"-books.
Violence (Zizek)
Work (Lars Svendsen)
Working on Yourself Doesn't Work
Your Memory (Higbee)


COMICS (all new except Promethea, Sandman and Watchmen)
Angel & Faith
Angel Season 6
Batman (various)
Buffy Season 8/9
Fallen Angel
Habibi
Logicomix
Promethea
Swamp Thing
Sandman
Watchmen


MUSIC
Ace of Base
Aeon Spoke
Agalloch
Alcest (new)
Analogik (new)
Buffy: Once More With Feeling
Burzum (new)
Castlevania (Konami Kukeiha Club) (new)
Detektivbyrån
Disney (various)
Dr Horrible OST (new)
DUBSTEP (various)
Final Fantasy 7/8
God is An Astronaut (new)
Kristina från Duvemåla
Latitudes
Linkin Park
Madonna
Mudvayne
Opeth (new)
Ratatat (new)
Tacere (new)
The Cranberries (new)
The Legend of Zelda (various)
Within Temptation

Annars är 2012 året då jag fortsatt min spirituella resa, där jag gjort något av en helvändning vad gäller hur jag ser på världen, religion, och mig själv. Gud är inte längre ett ord jag är rädd att använda som en troende skulle använda (åtminstone i privat bruk), essentialism omvärderas från något som enbart kan användas strategiskt/politiskt till något potentiellt viktigt och/eller sant "i sig självt" (även detta en fras som jag cringar åtminstone lite mindre för än innan), teleologiska orsaksförhållanden accepteras med större readiness, min hårda existentialism med ledord som ansvar och autencitet (negativt definierad utifrån idéer om människans ondskefulla inheritance eller ständiga kämpande mot "dålig tro") kompleteras med "god tro" i form av choiceless choice och being istället för sisyfianskt ansvar och doing, och transcendentala (icke)signifiers i form av Tao, god-above-god, deus sive natura (pantheism/panentheism). Mina olika intressen under livets gång har fåtts tolkas om för att få plats i ett större ramverk av ickedualism och andra teman inom spirituella och mystiska traditioner, dit både queerfrågor, djurrätt, philosophy of mind och posthumanistiska frågor (som ju varit stora intressen av mina) platsar in. Även tvspelsfrågor har stöpts om i spirituella idéer som wabi-sabi och wu-wei-wu.

Så grått nytt och fortsatt sökande efter svar och frågor allihopa! Och för all del, underhållning! :)