Artikel skriven för RFSL

Innan jag bestämde mig för att jag inte är transsexuell trodde jag att jag inte var transsexuell.

Viljan att byta kön fanns där redan när jag inte trodde att jag var transsexuell dock, och efter att jag ha läst resten av denna artikel finns det säkert de av er som kommer hävda att viljan finns där fortfarande, men detta då mot min bestämda vilja att nyansera, förtydliga och kontextualisera diskussionen – och min ovilja att utan motstånd låta andra tolka mina motivationer.

Innan jag bestämde mig för att jag inte var transsexuell tänkte jag att hela könsbytesgrejen nog inte var för mig, att det inte var jag, och att inget någonsin är där för mig – enkelt, åtkomligt, livligt. Ungefär som Albin Balthasar sjunger i Fel Person: "Jag har känt mig utomjords/inombords/sen jag föddes på fel planet/och i mitt [sic] hemnation är min person/i egen minoritet".

Jag tänkte att jag nog bara inbillar mig att jag vill byta kön, att det är ett symptom på mina psykiska problem eller bottnar i min bristfälliga relation till kvinnor och min upprorsvilja jämte min mamma som alltid var glad över att ha "fått" en son. Jag tänkte att jag var alldeles för manlig för att vara en kvinna - både som barn och nu - och att mina berättelser kring hur det kändes att vara transsexuell eller vilja vara kvinna aldrig riktigt stämde överrens med andras. Att saker förväntas konstant av mig, saker som jag inte vill leva upp till. Att jag inte passar in i ramen for de transnarrativ som visades i media och (åter)upplevdes av transpersoner världen över.

Jag mådde mycket dåligt över min vilja att vara transsexuell och kvinna men kände att jag nog mest ville vara transsexuell och helt uppenbarligen inte var det för att mina symptom yttrade sig på ett sätt som inte gjorde en diagnos särskilt trovärdig.

Trots detta lät jag min psykolog skriva en remiss till könsutredning och där kände jag mig som en lögnare och galning för att jag hade dessa tankar om mig själv. Det blev inte bättre av att könsutredaren, som ju är specialist och har auktoritet, efter en halvtimmes diskussion med mig sa att jag inte var transsexuell. Den skuld och skam som följt med mig så långt jag kunde minnas, den svårighet som det hade varit att växa upp till en tänkt och eftersträvansvärt autonom individ som trodde på sin egen potential, sina egna önskningar och sina egna känslor, gjorde sig mycket påmind i utredarens paternalistiska skildring av mitt inre liv. Jag är inte värd det, tänkte jag. Ett bra liv. Jag tar pengar från andra vårdbehövande med mina pseudoproblem.

Jag internaliserade min förövare och skuldlade mig själv för att jag inte förstod bättre; för att jag var prinsessan som aldrig rymde själv utan alltid hade väntat på en magisk och icke-existerande prins to sweep me off my feet eller rädda mig från draken/tornet.

Internet blev hädanefter mitt främsta forum för diskussion och bevandring inom transvärlden. Jag läste in mig på den sexologiska världens tänkta etiologi till transsexualism, allt om Christine Jörgensen (som var världens första person som en “lyckad” genital operation gjordes på), jag läste om effekter av hormoner, och framför allt, om psykiatrins syn på transsexualism; primär transsexuell; sekundär transsexuell; autogynefil; dysfori; parafili; osv.

Det skrämde mig, och det tog mig en lång tid att komma fram till att nej, jag är inte transsexuell, vare sig sekundär eller primär. Jag vägrar vara den person som dessa “professionella” påstår att jag är; den sjuke, den som har vanföreställningar, den som föddes “fel”. Inte heller ville jag vara den person som transsexuella påstod sig själva att vara, i många fall efterrapandes dessa professionella.

Jag kom fram till att jag snarare är primärt queer.

Jag fick en remiss till könsutredning en gång till, denna gång med hjälp av en annan psykolog och mer införstådd i vilken relation jag och de mina utredare/psykiatrin befann sig i. Jag förstod nu att vi var fiender.

Jag gav sken av att så inte var fallet och de motståndsstrategier jag applicerade på situationen för att behålla en gnutta självrespekt och vara ärlig samtidigt som jag ju lurade hela systemet enbart genom min kunskap om den disciplinerande effekt som psykiatrin har var inte synliga för utredarna, även om min framställning av mig själv var tillräckligt annorlunda för att utredarna skulle bli arga och bemöta mig väldigt respektlöst. Jag överdriver inte när jag säger att så som de utredarna bemötte mig har jag inte blivit bemött av den värsta homofoben; möjligtvis av familjemedlemmar, men jag lämnar detta därhän.

När jag förstod (vilket jag gjorde efter första mötet i denna andra utredningen) att det skulle vara mycket svårt för mig att få en diagnos, började jag självmedicinera. Hormonerna gjorde mig mycket trött och rädd inför vad för effekt hormonerna skulle kunna tänkas ha på min hälsa. Ingen inom sjukvården ville hjälpa mig med dosering, blodprov eller annan hjälp (förutom att remittera mig till vanliga psykologer som jag haft tidigare – till antalet jag knappt kan räkna på två händer vid det här laget) och jag behandlades så som jag tror missbrukare inom vården behandlas, samtidigt som jag inte ens fick motsvarigheten till sprututbyte utan enbart “varför gör du det?” eller “du borde sluta” till svar när jag berättade för de att jag självmedicinerade och ville ha hjälp för att jag mådde dåligt.

Min psykiatriker sa åt mig att gå till en allmänläkare med mina trötthetsproblem (samtidigt som hen frågade mig om jag vet vad hypokondri är för något), och allmänläkare sa åt mig att gå till psykologer. Jag har inte velat avslöja för allmänläkare jag träffat att jag tar antideppressiva för att jag märkte att inställningen till mig då förändrades. Senaste gången jag var hos en allmänläkare tog det tio minuter för läkaren att komma fram till att min trötthet nog berodde på något tillstånd som borde bedömas av psykiatrin. Kan en komma fram detta efter tio minuter när jag samtidigt berättar för läkaren att jag redan gått i sömnterapi hos psykolog och självmedicinerar med hormoner vars effekt inte är helt förutsägbar eller mätbar ens för specialister?

Att hamna mellan stolarna i vårdsammanhang hade jag erfarenhet av sedan tidigare, då när mina psykologer inte kunde något om transsexualism och tyckte det var vettigt att prata med mig om mina känslor i relation till mina funderingar kring könsidentitet medan utredaren på sexologen menade att jag skulle gå till min vanliga psykolog och att sexologen minsann inte var något ställe för de som inte var helt säkra på vad de var.

Trots att jag kände (och känner) mig mycket svag och trött av hormonerna, av att “etablissemanget” inte trodde på mig eller ville hjälpa mig på något sätt alls, så var det mycket emancipatoriskt för mig att ta mitt liv i egna händer och inte känna mig beroende av utredarnas välvilja. Bra så, för 1,5 år senare kom hela teamet fram till att det inte kunde bedömas huruvida jag var transsexuell eller inte (men att jag förmodligen inte var det för att jag exempelvis har en s.k “killsexualitet”) för att jag lider av alltför allvarliga psykiska störningar/sjukdomar. Och om utredningen var den första våldtäkten så var det som skrivits i journalen den andra.
Nåväl, efter det bestämde jag mig for att skriva ett manifest(ival), vilket jag håller på med i detta nu och förväntar mig bli klar med om något år. För den som vill ha uppdateringar om hur det går kan jag hänvisa till följande facebook-grupp: “My manifesto; spreading/making of/including into/extending”.

Några av de ståndpunkter och frågeställningar jag tampades med och som jag fortfarande funderar kring i relation till detta manifest tänkte jag ta upp här. Vad innebär det att byta kön? Varför tillåts de att byta kön? Varför ska skattebetalare pröjsa mitt könsbyte? Varför byter folk kön? Vad är alternativen?

Min definition för artikelns återstående del av en transsexuell person kommer vara “en person som vill förändra kroppen så att den bättre står överrens med ens uppfattning av ens könsidentitet/kön” för att en stor majoritet av transsexuella vill förändra sina kroppar och för att det förväntas av dem i samband med könsbyte. Varifrån kommer denna uppfattning? Ray Blanchard skriver om något hen kallar för feminine essence theory (Ray Blanchard, Deconstructing the Feminine Essence Narrative, 2008). Jag fokuserar här på den första punkten som hen menar sammanställer den typiska (man-till-kvinna) transexuellas förståelse av sin egen “dysfori”. Kort sagt består tropen Blanchard hänvisar till denna: jag är en kvinna fast i en mans kropp.

Vad innebär en sådan verklighetsuppfattning? Kan jag vara en mus fast i en människas kropp? En prinsessa från Sleeping Beauty fast i denna värld? De biologiska aspekterna av transsexualism har det forskats på en del (såsom den psykologiska, vilken jag inte tar upp här) och de flesta sexologer verkar vara överrens om att ursprunget till transsexualism som en biologisk åkomma/inkongruens verkar vara flera. På det stora hela är området mycket komplicerat, och jag menar att det är en fara att överhuvudtaget ge sig in i den världen och mena att den genuina transsexuellas önskningar ska vara baserade i något biologiskt. Delvis finner jag sociala kontext mycket viktiga för tolkningen av det biologiska, och delvis undrar jag vad som händer med de personer som vill byta kön men inte har tillräckligt könskonträr hjärna (där inkongruensen efterforskas) för att anses vara genuint transsexuella – i en potentiell framtid; idag finns knappt sätt att klassificera hjärnor könsmässigt, åtminstone på ett sätt som är kopplat till transsexualism. Och även om en har en otypisk hjärna för sitt juridiska kön, innebär detta automatiskt att en är transsexuell eller vill ha vård? Varför, överhuvudtaget, ska en önskan vägra tyngre för att den har en bas som stöds i hur forskare kan och mäter vad som är kvinnligt och manligt än vad någon själv egentligen känner? Och om denna person då väl känner något, måste det då betraktas som en psykisk åkomma/sjukdom?

Det biologiska kortet väger tungt när en vill berättiga ens icke-galenskap, behov av vård och juridiska förändringar. Är det dit vi vill fortsätta gå dock? Är det kanske så att alla de kontroller vi har för att byta kön, alla de krav och oklarheter, godtycklighet, brist på ställen att överklaga till, osv, är ett sätt för myndigheter att kontrollera avvikare och göra dem till godtagbara medborgare? Titta bara på Sveriges historia gällande tvångssteriliseringar, arvshygien, rasinstitut och hantering av hysteriker och andra psykiskt “ofrånkomliga” för att se att behandling av transsexuella inte är taget ur tomma luften.

Kanske tillåts folk att byta kön delvis för att det anses mindre farligt att vara ett anpassat freak än något som ser bara förjävligt och mellan-könen-aktigt ut? I USA utbröt moralpanik när någon påpekade att Ken och Barbie-dockorna inte hade några underkläder, varpå Mattel målade på shorts till Ken och någon motsvarighet till Barbie. När de upptäckte att barn skrapade av shortsen för att se vad som fanns under valde de att passivt ignorera problemet och gå tillbaka till de gamla modellerna istället för att konstant påminnas om barnens skrapande och vad det betydde: att barnen var sexuellt nyfikna varelser.

Varför byter folk kön då? Anledningarna kan vara många. Vad vet jag, liksom. Men det är viktigt att inte glömma bort de sociala strukturer som informerar våra beslut och sätt att tolka världen. Om en person vill ändra sin etnicitet/hudfärg då? Är personen mindre galen för att den ena föräldern har annan hudfärg än barnet som vill byta sitt? Ett avsnitt av South Park (Mr. Garrison's Fancy New Vagina) gjorde en satir över könsbyte genom att en karaktär där ville genomföra en s.k negroplasty, en inverterad Michael Jackson ungefär. Vad är det för fantasier och behov som uppfylls av ett könsbyte och andras syn på en själv som den en vill vara och ses som efter ett sådant?

Om en anser att frågor som dessa är oviktiga eller rentav kränkande att ställa och implicera utifrån, då ställer en sig ofta någonstans i Blanchards skildring av den typiska transsexuella, och särskilt om en är svensk utgår en ifrån att det är lika klart som korvspad att transsexuella ska få könsbytet pröjsat. Varför, för att transsexualism är essentiellt, genuint? Vad är essentiellt med min vilja, vad gör att den skiljer sig och anses mer värdig än den som vill förandra sin kropp på ett annat satt? Varför får jag betalt bröstförstoring av landstinget som transsexuell medan jag inte får min näsoperation betald? Hur har den politiska kampen för erkännandet av (vissa) transpersoners hjälpbehov sett ut, och varför tror du att dessa behov har blivit bemötta som de har blivit? Retoriken för förändring och statens potentiella roll är här viktiga att studera.

Genom krav på sterilisering tar den svenska staten ifrån möjligheten för könsbytare att skapa nya biologiska familjer och med tanke på att familjen utifrån en subtilt snäv, biologisk, arbetslinjenaktig och juridisk definition anläggs som grunden för samhället genom förpassandet av anarkin och det omänskliga i FN:s deklaration av de mänskliga rättigheterna är det konstigt att det ses på med blida ögon. Eller? Nja, deklarationen är omskriven på så sätt att rätten till “medmänsklighet” och socialpolitiska insatser är konditionereade på det vilkoret att de politiska subjekten ska vara “medlemmar i samhället” vilket innebär att nationer kan tolka det som medborgarskap, residens eller ytterliggare någon exkluderande formulering.

Så varför ska skattebetalare pröjsa mitt könsbyte men inte mina alvöron? Vad är alternativen till könsbyte? Det finns s.k otherkins, personer som anser sig vara exempelvis drakar, vampyrer, tigrar och små alvpojkar i mänskliga kroppar och de filosofiska och metafysiska implikationerna finner jag väldigt upphetsande! Det är kanske inte ett alternativt sätt att tänka alltid, men jag ser på det stora hela inte någon större skillnad mellan s.k otherkins och transsexuella – förutom att otherkins har mer fantasi, inte omfattas av normerande institutioners behov av disciplinering (hur ofta har du sett en drake behöva läxas upp av staten?) och inte anses ha behov/önskningar som är genuina, verkliga och berättigade.

Själv är jag för allianser, och då inte baserade på essentialistiska kategorier som kvinna eller man, homo eller bi. Homosexualitet är lika mycket en fetisch som vilken parafili som helst, och även heterosexualitet är det! Jag tycker att transpersoner ska bygga allianser med amputees, otherkins, anorektiker, fashionistas, transients, transvestiter, autogynefiler, furries, stekare, sminkare, personer med BDD (Body Dysmorphic Disorder) och likställa allas behov utifrån självupplevelse och se potentialen till förändring och vilja till detta som en produktiv drivkraft likställd med en terapeutisk seans.

Jag vänder mig mot de delar av HBT-rörelsen som har gjort det till en konst att framhäva offentlighetens politiskt korrekt kodade kroppar långt borta från skam och kamp och rakt in i svenssons tv. Kolla hur tandlös bögarnas politiska aktivitet blivit sedan de kommodifierats som ett attribut, plagg eller adjektiv genom Fab 5 och den “obligatoriske bögkompisen”; nu är bögen kapitalismens och etablissemangets springpojke.

Det är rentav skamligt att transsexuella vänder sig mot transvestiter, att primärt transsexuella vänder sig mot sekundärt transsexuella, och i förlängningen – att transsexuella vänder sig mot andra med något som lika gärna skulle kunna klassificeras som BDD, andra med behov av att modifiera sin kropp eller identitet, eller hur fan du nu vill ha det. Nej I say! Rätten till ens kropp går inte genom staten och rätten att göra saker som av andra ses som självskadebeteende är våran egen att ha – och vi ska vara jävligt stolta över det. Jag är med Betnér när hen går upp på scenen i Pride House och menar att det är tvivelaktigt att enbart vissa omfattas av exempelvis distrimineringslagstiftning, och att det inte är rätt väg att inkludera ytterliggare minoriteter i denna utan att den snarare borde tas bort helt och hållet. Det är ett sätt att utöva våld att inkludera och exkludera och dividera på det sättet som görs genom lagstiftning.

Med tiden har jag blivit min egen prins som räddar mig, och detta innebär att ta istället för att vänta och ta emot. Jag är med i en C-uppsats som skrevs av Carina Bohman (Könsfabriken: En kvalitativ studie baserad på transsexuellas upplevelser av sin utredning om könstillhörighet, 2010) och även om jag på sociologiska institutet fick lära mig att det är omoraliskt att publicera någons namn (även om denne vill det) i en undersökning så anser jag det vara farligt att inte låta folk representera sig själva till den grad som yrkesmoralen på sociologiska insitutet skulle vilja mena på är obönhörlig inför diskriminering. Så nu kommer jag ut dubbelt som icke-transsexuell; som Bella i uppsatsen och som Ava Avane Dawn här.

Att vilja byta kön är inte enbart att vilja ha vissa kroppsdelar modifierade eller andras uppfattningar förändrade. Ett visst juridiskt kön utanfor den lagliga och nationella kontext som ställer krav på diagnosticering och anpassning för att ett könsbyte ska kunna genomföras finns inte, och könsbytet är en lösning först och främst skapad av det politiska och psykiatriska samfundet för att styra in folk i en mall för lätthanterliga politiska subjekt.

Vill jag byta kön? Jag vill ses som en kvinna och vill ha vissa av de saker den svenska vården kan ge mig när (om) de väl har diagnositicerat mig som transsexuell. Men vill jag byta kön och anser jag mig själv vara transsexuell? Nej, det gör jag inte.