Det här är då något av ett svar främst till dig Daniel, angående Zizek och samutveckling, om än kanske lite roundabout och mer med fokus på vad Zizek innebär för min egen (tvärfilosofiska) utveckling. Det är även ett slags svar (med frågor) på ditt blogginlägg* om flatlanders och cubister, huruvida Zizek är en cuber eller inte, och vad det egentligen innebär. Wilberiansk terminologi används. Till slut kommer vi in på frågan om ansvar, om möjligheten att hållas till ansvar och omöjligheten att hålla till svars för sina handlingar.
För mig leder Zizeks tankar mer än ibland in mig på zenbuddhism, och då inte enbart på det sättet som Zizek själv ibland kommer in på buddhismen (som kompliment till kapitalismen), utan med dess frågor gällande vad som går att uppleva, vad språk innebär och möjliggör och förhindrar, vad som är bortom språket, om vi är fast i språket, (transcendental) idealism vs (speculative) realism, och i grova lag "det mystiska feminina" (form, yin, kaos/skapelse/dionysus, idé, biosphere, absoluta, trangressing, second-order change, void, noumena, pre/post-symbolic, lived/ready-to-hand) vs "det alldagliga manliga" (content, yang, ordning/apollo, konkret manifestation, noosphere, partikulära, linjär utveckling, reduction, phenomen, symbolic, imagined/thought-out/abstract/ready-to-hand) etc.
Zenbuddhismen är en slags antifilosofi tänker jag mig, även om jag inte därmed tycker den är dålig att praktisera i form av zazen eller whatnot, och inte heller att dess anti-intellektuella böjning är dålig för intellektet som sådant, utan att det snarare är något som behövs för att komma vidare med det trans-rationella arbetet, bli en "cuber" i din jargong. Zenbuddhism är att acceptera ett pre-theoretical factum brutum as proof, medan "filosofin" inte tänker sig en kan hålla på sådär, det där är ju inget bevis! Eller ta is-ought-problemet (som vissa menar är ett ickeproblem) men som likväl varit betydelsefullt inom filosofin – inom zenbuddhismen är det en löjlig frågeställning att separera "varat"(objektet, universella) från "tillblivandet" (subjektet, människan, perspektivet), och det blir så självklart att det ens blir svårt att formulera det på annat sätt än genom "direct pointing", som när en zenmästare säger åt sina studenter att inte rädda honom medan han tänder eld på sig, varav bara en (det är alltid en, om det så är versionen med elden, katten, eller någon annan) av studenterna faktiskt skakar av sig the mesmerizing words och kastar sig in för att rädda läraren. Is (eld) = ought (rädda) – det finns inget annat (även om steget däremellan fortfarande ur en analytisk synvinkel är lika problematiskt).
Det är alltså två ytterliggheter som är postmodernismen som inte kan stänga av (som Pelle Billing beskrev det***) å ena sidan, och något som erkänner både den praktiska och teoretiska nödvändigheten av "avstängning" å andra sidan, eller snarare inte ens ser det som avstängning utan ett öppnande (beginners mind/tabula rasa). Zenbuddhism är i denna kontext även att trotsa alla paradoxer och det "omöjliga" i liv, i emergens, i kommunikation, och fortsätta göra det omöjliga som är förändring eller liv eller det rätta, och göra det på ett sätt som är väldigt left-quadrant, med vetskapen om den ständiga närvaron om "the ground of being".
Så för mig är zenbuddhism en del av praktiken och förståelsen av tomhetens möjliggörande, av den "ursprungliga dialektikens" grund och överskridande. Liknande tankar återfinns hos Zizek och andra "riktiga" filosofer, dock. Vad är det för ursprung eller tomhet de (Derrida, Zizek, mfl) snackar om? Tänk såhär: master signifier/big other är grovt sett den delen av territoriet som det aldrig kan bli karta av (empire, Borges cartographer, Korzybskis karta, Wilbers iamness som the witness which cannot be witnessed), inte en specifik del av kartan där kartan recursivt återkommer (phenomena, figure/content in relation to ground/form), utan bara den designerade/designerande punkten sine qua non kartritandet inte skulle kunna äga rum överhuvudtaget, den delen som förgör det signifierade och öppnar upp det monstruösa intet. Världen är så kallad "broken" eller "stupid" (som zizek säger) i sin icke-totaliserbara uppbrytning, meningsskapande och ultimata tomhet.
En fråga är då hur en ska relatera till denna tomhet, och om de är samma tomhet som i "enlightenment 2". Förneka den? Det är väl det du menar folk som inte accepterat/förstått enlightenment 2 gör va? Eller räcker inte "förståelse" om dess existens så länge en fortfarande ser på tomheten som något av ondo, istället för den kraft som skapar förändring, som låter "utopier" (no-places) realiseras? Kanske är då "brokenness", accepterandet av det, viktigt för vår själsliga fred? Att bli "the witness" utan att be om ursäkt för sin upplevelse, att inte förlora integritet eller jag-identitet men likväl låta den uppgå i något större som aldrig kan realisera sin fulla potential annat än i det yttersta nuet, den yttersta realismen som samtidigt är den stundande utopin? Svårt måhända att göra politik av det, förutom genom praktiserande som t ex meditation, vilket jag ska komma in på om en stund. Först, mer tomhet, från Sublime Object of Ideology:
"So it is precisely this lack in the Other which enables the subject to achieve a kind of "de-alienation" called by Lacan "separation": not in the sense that the subject experiences that now he is separated for ever from the object by the barrier of language, but that the object is separated rom the Other itself, that the Other itself "hasn't got it", hasn't got the final answer, that is to say, is in itself blocked, desiring; that there is also a desire of the Other. This lack in the Other gives the subject a breathing space, it enables him to avoid the total alienation in the signifier not by filling out his lack but by allowing him to identify himself, his own lack, with the lack in the big Other."
Detta Zizekcitat kan vi förstå som att the scripture är "subject to deconstruction", Gud är kanske rent av inte perfekt/inte just (judaistisk tradition som du nämner i ditt inlägg), vi kan tolka citatet psykoanalytiskt som att det finns relief i realiserandet att ens föräldrar/en själv inte är perfekta/omnipotenta, psykosocialt att capitalism inte är ultimately justified but hinges upon the radical contingency and élan vital of jouissance/fördröjd njutning vilket är varför den är så lockande som Grand Narrative. Kanske har du redan läst om Tilichs begrepp god-above-god (eller Eckharts "God-beyond-God"), den skulle jag säga är ett slags (intellektuellt) sätt att relatera till tomhet, en slags yoga för att integrera tomheten i sig själv/världen, men det är intressant nog för att länkas till likväl:
http://en.wikipedia.org/wiki/Paul_Tillich#God_Above_God
Även följande citat av Zizek låter litegrann som ett slags relaterande till tomhet:
"The blue and red pill is not a choice between reality and illusion. Matrix is a machine for fiction, but a fiction which already structure our reality. If you take away from our reality the symbolic fiction which regulate it, you lose reality itself. I want a third pill. A pill that will enable me to perceive not the reality behind the illusion, but the reality in illusion itself."
Zizek anser ju (i b la Examined Life) att människor t ex i relation till globala kriser (finanssystem, ekologi) inte enbart är impotenta utan faktiskt omnipotenta, och att det är den tomheten som det medför som skrämmer oss. Hen har någon slags "yoga" för det också, nämligen att i the wreckage och skiten och realismen hitta vårat "opium" (kärleken är inte idealiserandet utan att verkligen se hur dålig någon är, och likväl älska dom, älska synden), inte genom att reintroduce transcendental signifiers and so on, utan att genom att adapta en attityd av att ansvaret vilar på våra axlar, och att psykoanalysens främsta uppgift är att analysera vart våran "skit" (bokstavligt och figurativt) tar vägen. Zizek här låter nästan som en cuber liksom, men är det bara en sorts existentialism då? Hen pratar definitivt om tomheter och hur meningslöshet ska inkorporeras för att mening ska finnas (uppkommer meningen ex nihilo, har den varit teleologisk latent eller fanns den där hela tiden?), något som även existentialisterna gjorde med t ex sina idéer om autentiskt leverne (existence before essence), och redan Nietzsche pratade ju om der-wille-zur-macht som skulle komma ur medvetenheten om att en är en fri själ som formar sitt eget liv ur tomheten som är nihilismens vuxna förståelse. Men något tycks ju saknas likväl för att Zizek ska framstå som en "riktig" Cuber, och visst är det något mer än bara accesoarer (sjalar och bandtröjor istället för ticks och stora salar) och det faktum att hen använder ett visst språk/habitus som inte associeras med cubers? Är det, som du skriver i ditt inlägg, kanske att en viktig förmåga för cubers är att "röra sig som vatten", inte vara rigid i förhållande till perspektivskiften, och att vara öppen för förändring kring tomheten? Vad är konsekvensen av detta, måste en så att säga byta åsikt, eller räcker det att doppa foten i den "andra" ån då och då? Intressant här tycker jag är "chaos magic", vars mest kända förespråkare nog är serieskaparen Grant Morrison, författaren Robert-Anton Wilson, och Peter J. Carroll (mest inom rörelsen då). Chaosmagikerna är ju dock väldigt manliga i sitt filosoferande, och perspektivskiftandet har inte direkt fokus på empati (som jag vet är en stor fråga för dig) utan ses som en pragmatisk väg framåt, ungefär som att ersätta ett par tankar med ett par andra inom kbt, en manlig sorts spiritualitet som wilber förmodligen skulle beskriva som den typiska "men in isolation staring at walls".
http://en.wikipedia.org/wiki/Chaos_magic
Jag är inte helt säker på att jag greppar konceptet med tomhet som du diskuterar det i ditt blogginlägg, är något som du kanske förstår just nu, och att det är detta jag finner intressant att ta upp för diskussion. Jag undrar huruvida det är en praxis (yoga), ett "felt" tillstånd som liksom balanserar ut det analytiska och "begränsade" (eller begränsningen i det analytiska), eller om det handlar om något annat, och var zizek hamnar i det liksom. Är det en integration av epistemologi/ontologi som krävs för att vara en cubist, dissolving of tension eller iaf en mer icke-dualistisk förhållning mellan das ding an sich och das ding fur uns? Kanske det där som wilber pysslar med nu (och har pysslat med ett tag), som du nämnde, en vidare förståelse av bhaskariansk realism? Vad specifikt skulle behöva förändras i Zizeks filosofi menar du för att det skulle vara en cuber? Är hen verkligen "unaware of the existential relationship from which [his] own critique is emerging", sin ideologis sublima objekt? Wilber skulle jag säga är det definitivt under vissa omständigheter (även om det är ganska så genomgående i hens verk), vilket t ex Jeff Meyerhoff har kritiserat hen för i sin "Bald Ambition".
En annan del av Zizeks filosofi i relation till post-postmodernism (flatland vs cubism) är frågan om metafysik tänker jag. Sysslar Zizek med "postmetafysik", alltså i bemärkelsen att efter Derridas och andras intåg så sägs det att metafysiken dog, det absoluta finns inte, enbart slutna system som fungerar i relation till varandra, alltid refererande, utan någon slags transcendental signifier som kan grunda helheten. Zizek ser sig som modern snarare än postmodern, med fokus på de gamla transcendentala idealisternas projekt, som ju även de förhöll sig till någon slags tomhet/decentering/anomi (Hegel, Heidegger, även om de inte hade postmodernismen i sig eller bakom sig). Vad för slags tomhet sysslade de med? Är det right-quadrant-tomheten liksom, är det vad det hela handlar om, att cubern är cubern på flera dimensioner/kvadranter och integrerar dom?
När jag tänker på det här med zenbuddhism och tomhet så slås jag även av idén av iamness och svårigheten jag har i att relatera till den, och det tysta utforskandet av det genom t ex meditation. Att sitta och stirra på en vägg liksom och uppnå en meditativ upplevelse, konstituerar det en upplevelse med "frånvaron av yttre ting" (för det inre ögat) som ger en ett sant möte med jaget, där något absolut tar plats, ett möte som inte är jämförbart med andra möten och som konstituteras, förhandlas, accentueras i sin specifika kontext, utan som alltid är "den samma"? "Wordless exploration of the void" skriver du om när du skriver om cubers. Såhär tänker jag utifrån mina idéer om zennbuddhism: upplysningen (nr 2) är ett tillstånd av "icke-separation" som inte bara är förståelsen av betydelsen att göra ditten eller datten, ett exploration av ens spontanitet genom att försöka bädda för beginners mind, öppenhet, osv, utan det är ett radikalt accepterande-förståelse av att även kompulsivitet och egoism och vidhållandet av destruktiva mönster har sin grund i "the ground", i spontan tillblivelse, som framkommer ex nihilo, ur ljuset. Handling/icke-handling blir en illusion, och det som har varit wordless exploration är inte bara en annordning fäst vid kategoriseringar så som tystnad/icketystnad, rationell/ickerationell, tomhet/icketomhet, utan allt (icke)handlande blir "silent" i någon bemärkelse, blir grounded, och inte nog med det, det visar sig att det alltid varit det, och vi är tillbaka precis där vi började och kan inte göra något än att inse det absurda i hela situationen och kanske skratta litegrann.
Min bakgrund till hela grejen med essenser som "iamness" och "mötet med det sanna jaget" eller "sanna tomheten" är en personlig åsiktsbakgrund i någon slags extrem postmodern nominalism, deleuziansk platt ontologi (allting flyter, inget är commensurabelt med något annat rent ontologiskt (om än etiskt), allting är sin egen helhet, inexhaustable, different from even itself), där jag först på senare år har börjat fråga mig ifall det ändå finns något "där" kanske. Vad är det universellas plats i det partikulära liksom? Jag har inte gått så långt som till platonismen och idealformer dock, utan tänker mig oftast en oändlighet av former som ingen är som någon annan fortfarande, där samma flod aldrig kan stigas ner i två gånger... bortsett från att allt är samma flod, likväl. Och då kommer monismens problem in: varför verkar inte världen hel som den nu är det, varför finns the veil of maya, varför behövs "the gnostic return", varför har vi glömt vilka vi är, vilket vårt sanna ansikte är, varför ser vi bara "de 99%", varför är vi fast i samsara, osv****. Sedan stötte jag på konceptet holons, och idén att vi är hela OCH främmande inför oss själva, hela, men delar, ett koncept som likt fenemenologin var ett nice sätt att göra något som verkar smått paradoxalt till en början för att få bort the pesky dualism eller åtminstone de isolerade enheterna som är antingen/eller, while still retaining the possibility for divison och framåtandan som dialektiken helhet-del eller "dekonstruktion" möjliggör. Som en av mina favoritakademiker, Haraway, skriver: "To be One is to be autonomous, to be powerful, to be God; but to be One is to be an illusion, and so to be involved in a dialectic of apocalypse with the other. Yet to be other is to be multiple, without clear boundary, frayed, insubstantial. One is too few, but two are too many."
Addera lite occasionalism som inte är så dualistiskt inriktat (cartesian dualism) och inte heller fokuserad på substanser nödvändigtvis (på sin höjd utefter leibniz conception av monader, som påminner mig om smullyans idé om "enlighted solipsism", där alla är en och samma gud men att vi/gud byter kropp/substans snabbare än någon kan märka det - en sorts pre-established harmoni även det!), utan mer som någon slags zenbuddhistisk förståelse av oundvikligheten i att förlora kontakten med "the ground of being", med "the indivisible remainder"**, med det spontana som kommer ur intet, och så har vi min generella ontologi, där saker både är samma och inte är samma. Jag tänker att det hela har sina brännpunkter med frågor om enlightenment och de saker du diskuterat tidigare, så run with it och se vad som händer. :)
*http://fuckingutopia.wordpress.com/2011/02/28/find-the-cube/
** Zizek on Schilling i "The Abyss of Freedom/Ages of the World" och "The Indivisible Remainder: An Essay on Schelling and Related Matters":
… This is the incomprehensible base of reality in things, the indivisible remainder, that which with the greatest exertion cannot be resolved in understanding but rather remains eternally in the ground. The understanding is born in the genuine sense from that which is without understanding. Without this preceding darkness creatures have no reality; darkness is their necessary inheritance.
*** http://www.pellebilling.se/2012/03/bra-artikel-om-overdrivna-postmoderna-tankegangar/
**** Varifrån ondska då? Varför finns djävulen (desinformation, lögn, del?) när Gud (information, sanning, helhet?) finns? Är det kanske bara the residue of what is (necessary inheritance), projected unto the future, alltså dialektiken som är det antagonistiska förhållandet mellan det som varit och det som komma skall ("gör så ont när knoppar brister")? Här är en passande beskrivning:
The bible tells that story in terms of time – one thing after another. First there was darkness. Then there was light. Your people remember it differently. They see the darkness as a tunnel that they crawled through to reach the light. A vertical tunnel. The light was in another place far above. This means nothing to you, does it? In any case they tell the story as a journey. A hard and terrible journey. The place where they started from was the first world. Where the darkness was. Where it still is. Understand me. Whatever lived there then lives there still, though your kind abandoned this place half a million years ago. There are forests of black oaks, a hundred feet tall, standing invisible in the dark. There are creatures... predators... that have not eaten in geological ages. You have forgotten the voiceless, but they have not forgotten you. They want you to come home, want the feel of your fear and your worship. But while the darkness is a home for them, for you it was only a womb. You betrayed them... when you were born into the light.
/.../
Rachel: Is it a birth metaphor?
Lucifer: No. It's the thing for which birth is as metaphor.
– Lucifer: The Devil in the Gateway, Mike Carey
onsdag 8 maj 2013
fredag 5 april 2013
Addendum till neometal
Är metalcore melodic death screamo emo post-hardcore skatepunk 10-talets neometal, fast med mer brudar (som fans)? Det är definitivt rebelliös och ilsket utan att vara ett särskilt artikulerat motstånd som skulle kunna göra ett politiskt gejm av det hela, organiserat eller intentional mer än enbart sinnesyttring. Det är definitivt ganska cyniskt och fast i motståndstanken, som i "Through Struggle" (As I Lay Dying):
only through struggle have i found rest
with a piece of me taken away
i begin to understand
hollow out this machine like chest
with its gears that turn to make me feel
and assembled thoughts that fade away
only through struggle have i found rest
only through struggle have i found rest
remove from me
this deception that i called love
that i called love
with its gears that turn to make me feel
and assembled thoughts that fade away
http://www.youtube.com/watch?v=BhYT-7bzHis
Eller i Bullet for My Valentines "Tears don't Fall":
There's always something different going wrong
The path I walk is in the wrong direction
There's always someone fucking hanging on
Can anybody help me make things better?
Your tears don't fall
They crash around me
Her conscience calls
The guilty to come home
http://www.youtube.com/watch?v=9sTQ0QdkN3Q
Men om det finns något motstånd artikulerat så är det samma gamla grej som redan Papa Roach körde på, om arbete, om alienation, nu med den ekonomiska krisen som bakgrund, t ex i Pierce the Veils "King for a Day", där även något som kan liknas vid ett kollektiv motstånd tar plats (sina begränsningar till trots):
http://www.youtube.com/watch?v=icXUkIfZxyg
That's actually all!
only through struggle have i found rest
with a piece of me taken away
i begin to understand
hollow out this machine like chest
with its gears that turn to make me feel
and assembled thoughts that fade away
only through struggle have i found rest
only through struggle have i found rest
remove from me
this deception that i called love
that i called love
with its gears that turn to make me feel
and assembled thoughts that fade away
http://www.youtube.com/watch?v=BhYT-7bzHis
Eller i Bullet for My Valentines "Tears don't Fall":
There's always something different going wrong
The path I walk is in the wrong direction
There's always someone fucking hanging on
Can anybody help me make things better?
Your tears don't fall
They crash around me
Her conscience calls
The guilty to come home
http://www.youtube.com/watch?v=9sTQ0QdkN3Q
Men om det finns något motstånd artikulerat så är det samma gamla grej som redan Papa Roach körde på, om arbete, om alienation, nu med den ekonomiska krisen som bakgrund, t ex i Pierce the Veils "King for a Day", där även något som kan liknas vid ett kollektiv motstånd tar plats (sina begränsningar till trots):
http://www.youtube.com/watch?v=icXUkIfZxyg
That's actually all!
tisdag 12 mars 2013
(icke)Integral kulturesa (metal, existentialism, att vara tonåring, och om utomjordingar)
Ett inlägg i diskussionsforumet på initiativ samutvecklings forum.
Varning för
academese och svenengelska!
Jag har alltid varit
omgiven mycket av kultur och investerat mycket av mig själv, min
tid, min självuppfattning, min narrativa berättelse om vem jag är
och har varit – i kulturella produkter och min relation till dom,
deras relativa plats i min värld som den knyter an till andras värld
och klocktid, epoker, kapitel i generationer, decennier; lågstadie;
högstadie; post-9-11; andra konsolgenerationens spel; post
metallicas black album (metals entrance into mainstream); osv. Jag
började skriva på en tråd om kultur som kan vara inspirerande för
någon med integralintresse, och då inte enbarti i form av
självhjälpsböcker eller facklitteratur, utan kultur i den där
andra betydelsen liksom, men kom fram till att minst lika intressant
är det här med kultur i relation till vilka vi är och har varit.
Så då blev den här texten en själslig och spirituell resa som jag
ville beskriva utifrån de kulturella produkter som jag rest med, och
fokus för mig i den tråd är både denna resa och era resor, med
eller utan gemensam kultur, med destination integral och spirituell
kultur.
Det här med resor
alltså. Pratade med Daniel G om gemensamma bakgrunder hos folk som
kommit till integral eller IS. Vi funderade på existentialism som
någon slags precursor till vidare integral utveckling, ungefär som
postmodernism – något som fyller ett tomrum efter avsaknaden av
tilltro till det absoluta som rasat samman, modernitet eller Gud. Min
resa är definitivt kantad med existentialism: Friedrich Nietzsche
(the original superhuman!), Aleister Crowley (narcissistisk mystiker
som haft mycket stor inverkan på västerländsk
1900-tals-esotericism), Anton Lavey (grundare av modern satanism),
Sartre (anvar, autenticitet, (negativ) intentionalitet), Heidegger
(fenomenologi, das Mann). Här har det varit making a beast out of
oneself to get rid of the pain of being the man, drakar, free
spirits, slavmoral, mer skyldigheter än rättigheter, självet som
grund för all existens (en kvadrant to the exclusion of all else)
för hela slanten.
En konstant
växelverkan mellan att vägra puritanskt lidande som bevis för ens
godhet och syndafall alltså, samtidigt som lidandet har fått stå
för differentieringen av mig från andra, det som gjorde mig bättre,
där distansen från livet och det sköna fick vara det
intellektuella, det som stärker min autonomi och därmed det som
särskiljer mig från de som är svaga, de som är djur, osv. Först
senare har jag ställt mig frågan om det finns ett alternativ till
Kants “disinterestednes” som ideal för kritik, för att leva,
för att uppleva, för att nå sanning, i form av att kanske bli en
del av, suspend critical faculties, go native (i antropologin) eller
grok (Heinlein), att erkänna co-existence och varandra (e-prime) att
skala av sig och tillåta något nytt skapas inom tomrummet istället
för att styra det utifrån instrumentala värden, planering, mål,
ansvar, ego, etc. Vad händer för övrigt när en distanserar sig
från mänskligheten och inte har något ideal som balanserar upp
det, är en fråga som jag tänkt mycket på, t ex i Brott och Straff
eller för den delen American Psycho. När en sedan distanserar sig
och har makt, ja who watches the watchmen? Blir en som Batman* till
slut?
Så. Metal. När jag
skulle ha en fest på temat "Age of Aquarius" för några
månader sedan och kollade igenom min musiksamling efter låtar som
hade med spirituella ting att göra så upptäckte jag ganska så
snabbt att det mest var metal som hade inspirerat och utvecklat mig
på den fronten, band som Cynic, Gojira, Aghora, Mudvayne, System of
a Down, Within Temptation, etc. Även band som Pain of Salvation,
Papa Roach, Evanescence, Clawfinger, men då i form av kritik av
konsumptionssamhälle t ex. Till viss del är det ju så att lyssnar
mycket på metal och då blir det naturligt att det blev mycket metal
som hade att göra med spiritualitet i min musiksamling, men det var
spännande likväl för att jag kan se så mycket I metal som den
följt med mig på min resa. Ett citat om metal:
"Much like
extreme weather, there’s beauty in its ferociousness and its
stillness. Everything is connected by slender threads and we are
essentially conduits. Metal and other extreme forms of music can
ultimately exhibit that transcendent quality and awareness that
connects us to something deeper, the essence of being raw and alive."
– Paul Masvidal
(Cynic)
Artikeln
som citatet kommer ifrån pratar litegrann om det här att
stå-för-något och vara-emot-något, att vara fast i the
oppositional stance, grå vampirism som energitjuv/neggare, the
critical role and only as critic, never as fan, och för att knyta an
till Nietzsche, vad som händer när one stares deep into the abyss –
förutom att potentiellt avslöja något om ens innersta, så leder
det oftare till förverkligandet av "the rule of the fanatic"
– one becomes what one despises, instead of turning the other
cheek. Skribenten av artikeln menar att mycket metal handlar om ilska
och att protestera mot något, men att många fastnar i den
reaktionen och inte gör någon resa, och jag håller med. Det är
frustrationen över livet som utmynnar i texter om självmord som
levs ut på skiva tills musiken tar slut och det symboliska
självmordet äger rum, cathexis
dissipates och katharsis kan äga rum. Men vad sedan? Round and round
we go, addicts as we are, trying to work it out by doing the same
thing over and over again...
Mycket
metal har
fastnat i existentialism och nihilism, mot religion, mot kristendom,
vilket kan ses i band som Job for a Cowboy, Cradle of Filth,
Deathstars och Avenged Sevenfold (borderline case). Mycket neometal
har även den fastnat i opposition mot vuxenvärlden och cynicism, i
stadiet där en påpekar hyckleri men inte bygger på något eget
utan stagnerar med idén om att de som borde ha tagit hand om oss
gjorde oss besvikna, och godhet därmed inte går att finna (att den
kan skapas eller omtolkas förstås alltså inte). (Längst nere i
mitt inlägg tar jag med en text jag skrev** som tribute till
(neo)metal och mitt tonårsjag - vore roligt om ni kände igen er
eller andra i den sortens tankar/ontologi, och även kanske vissa av
referenserna om ni själva växte upp med den sortens musik.)
Mainstream
black metal å andra sidan är ofta totalt förakt för
mänskligheten, parat med förkärlek till natur. Det är tysk
naturromantik, autenticitet i form av en återgång från det
postindustriella, post-agrarian society, tillbaka till Heidegger fur
alles! Det är vändandet mot ge-stell (teknik, the bare enframing of
being) och sökandet efter det riktiga i skogens das Ding an Sich
(existensen själv) (varav en mycket bra kritik av detta finns i
Bruno Latours "We have never been modern", en bok som är
förgestalt inom de mer etablerade akademiska samhällsvetenskaperna
när det gäller frågor om icke-dualism, postpostmodernism, platta
ontologier och systemteori)***.
Ett exempel, från
Agallochs "Falling Snow":
The water pours its
embracing arms around the stone
Decay drips from the
unquiet void where the ice forms, where life ends
The stone is by the
crimson flood, swallowed
The red tide beyond
the ebon wound, contorted
My sacrifice bids
farewell in this river of memory... a wave to end all time
Red birds escape
from my wounds and return as falling snow
To sweep the
landscape; a wind haunted, wings without bodies
The snow, the bitter
snowfall
You wish to die in
her pale arms, crystalline, to become an ode to silence
In the soul of a
mountain of birds, fallen
The cascading pallor
of ghostless feather
The snow has fallen
and raised this white mountain on which you will die and fade away in
silence
Mums! Här ligger
alltså band som t ex Burzum och Immortal, men det finns även de som
är lite annorlunda, om än lika inspirerade av Schelling, Fichte,
Hegel, naturfilosofi, romanticism. Det är typ Between the Buried and
Me med sin senaste konceptplatta, och Obscura med sina texter. Från
Obscuras Cosmogenesis-platta, låten “Noospheres”:
I pass beyond time
and life on measureless wings
Yet still am one
with born and unborn things
I have wrapped the
wide world in my wider self
And time and space
my spirit's seeing are
I am the god and
demon, ghost and elf
I am the wind's
speech and the blazing star
All nature is the
nursling of my care (death metal)
I am its struggle
and the eternal rest
The world's joy
thrilling runs through me, I bear
The sorrow of
millions in my lonely breast
I have learned
A close identity
Yet am by nothing
bound
That I become
All culture is like
this, the unfettered mind (death metal)
The boundless spirit
is more imagination
To achieve great
things, we must be self confined
Mastery is revealed
in limitation
Carrying in me
The universe's call
I mount to my
Imperishable home
Det handlar mer om
utveckling och resan som är universum snarare än självmord, till
skillnad från ecofascister och primitivister som ser resan framåt
som en resa som enbart fungerar om vi tar bort människor (som har
tillträde till den högsta nivåerna av utveckling) från ekvationen
helt och hållet, band som gärna är kämpar för animal liberation
och går litegrann åt antingen hippiehållet (Within Temptation)
eller våldshållet (The Agonist, Deadlock, Totalt Jävla Mörker).
Om djur kunde tala, liksom! (eller om “Animal as Leaders” inte
bara spelade intrumentellt! För egen del så tror jag att jordens
bios/flercelliga organismer förstådda som en superorganism är
självmordsbenägna snarare än livgivande - Medea snarare än Gaia,
som Peter Ward skulle sagt. Detta är Zizeks ståndpunkt i b la
filmen "Examined Life", även om Zizek tagit sin
inspiration mer från Timothy Morton än Wade.
Klart
är iaf att även om hat för mänskligheten ofta finns hos dessa
personer, så är naturromantiken inte ett måste för den sakens
skull, men likväl det som fyller tomrummet när vägarna framåt
inte verkar finnas, som i Gorods “Diverted Logic”:
Die humanity die!
Do they really
believe in their good acting?
Trappi-ng minds in a
biomechanical prison for centuries
And then releasing
them, while ordering them?
You'll die
I can destroy
I want to guide the
other souls that, as I did
Nearly feel into
madness
I want to kill
I can trick these
monsters
Whose think they are
creators
They think they
control everything
They suppose that
their aim will be ours
I give you my word
These survivors will
join the dead
The dead of this
no-future species!
Separate network
Spirit in the work
Decoherence,
diverted logic
Everything is human
Adam will fell!
Vill ni läsa mer om
metalteori kan jag rekommendera http://blackmetaltheory.blogspot.se/
som även släppt
en bok som heter “Hideous Gnosis”. Inget för the faint of heart
(eller snarare akademisk habitus) dock då det är ganska så svår
filosofi som avhandlas i den! Här får ni lite klipp på metalband
som “gått vidare” och som jag har gått vidare tillsammans med i
min resa:
Bonus, inte metal:
Saul Williams: http://www.youtube.com/watch?v=zyjbSfoUfNE
Lite texter Masvidal
från Cynic/Aeon Spoke/Portal/Death har skrivit med spirituell
riktning:
§
Och så lite om
utomjordingar, som utlovat.
För något år
sedan när jag på allvar nördade ner mig i spiritualitet så gick
jag en kurs om astronomi på Lunds Universitet, och när vi sedan kom
till delkursen om utomjordingar och kultur så konsumerade jag en
massa filmer om utomjordingar för att hitta att deras roll i vår
kultur har förändrats radikalt de senaste 50 åren, från att ha
varit ett yttre hot till att bli en påminnelse om vår inre
gudomlighet. Från den delen av världen kan jag därför
rekommendera filmerna Contact och K-Pax, båda till syvende och sist
om människor och vad de kan bli; immanens, tro, connectedness,
skuggor, inre och yttre, förändring och utveckling. Inte riktigt en
sci-fi, men likväl en film som avhandlar rymd (inre och yttre),
människans relation till själ, liv och död, är Aronofskys The
Fountain, som på ett mer emotionellt plan (en mer givande och
mänsklig handling) än hens tidigare film Pi som hade fokus på
kaballah bearbetar frågor om tro, hopp, meningen med livet, pride,
förfall, Gud. Även i den här delen av min kulturkonsumption fanns
existentialismens skeptiska tentakler med, där jag använde mig av
Stanislaw Lems litteratur som backdrop mot vilken en kunde förstå
utomjordingarna och de problem som inom astronomin associeras med
deras ankomst eller brist på existent. Denna litteratur handlar om
mening, brist på mening, anomi, disenchantment of the world; är vi
ensamma, är inte alla utomjordingar egentligen
projektion/önsketänkande, är inte Gud det likväl; kan vi göra
gott utan gud; innebär inte inkommensurabilitet att det inte är
möjligt med en final arbiter gällande sanning; är kommunikation
mellan människor möjlig om intentionalitet inte kan avläsas; är
förståelse; kan vi förstå oss själva? Här fann jag även
utrymme att tolka om Nietzsches "Beyond Good and Evil" inom
en ram av zenbuddhism och ickedualism, och även eternal return och
amor fati i mer positiv bemärkelse, där historisk determinism inte
blev något en dominerande klass/powers that be använde som argument
för att behålla status quo, utan som ett sätt att förstå
omvärlden och agens, en motbild till existentialismens bad faith.
Bortom utomjordingar
har jag en sista contribution nu, också sci-fi: The Matrix. Om ni
tvekar, brush up on your zenbuddhism och/eller se kommentatorspåren
med Ken Wilber och Cornell West till tioårsutgåvan av The
Matrix-trilogin! Den gav mig mycket, även om den i Wilber-manér är
ganska så repetitiv. :)
Refenser:
*Transcript från
ett klipp på nätet om Batman som jag såg någon gång:
Why is the bat
loathed in our culture? The fear of the bat lies in its very nature:
is it a flying mouse or a tooth bird? The bat is a study of
opposites, a liminal figure – a hybrid between worlds. It has the
wings of a bird, but teeth, milk and fur of a beast. Proverbially
"blind as a bat", but with the ability to see in total
darkness. It has the ability to reach the heavens, yet it shuns
light. A bat flies, but not to the light of virtue. And so instead it
watches in darkness, envious of those who can walk in the light. As
such, a man with a bat as a symbol lies in spiritual limbo. Bruce may
have been right once in taking the bat as hir spiritual guide/power
animal, but the bat as a symbol is a dead end. This is why every
story must end with Bruce Wayne as Batman; Frank Miller retired
Batman, but brought hir back; Grant Morrison had hir killed, only to
be reincarnated, again and again, always in black, always as a bat.
Even after having died a heroic death, zie was forced to watch hir
own funeral, the Caped Crusader's eternal reward being rebirth –
borne once again, as Batman. Always approaching the light, but never
entering it. Bruce has left the earthly plane (becoming an idea), but
zie hasn't been able to reach a higher one (embodied idea of man and
symbol, transcended). The bat is keeping the man in check. And so it
might be wise for Bruce Wayne to realize where zie is standing –
abandon the Bat, or perish.
**Tribute to
neometal
Let me go (you don't
understand me),
I am evil, you are
pure, I will defile you,
tears frozen like
snow.
Stay away, I am a
sinner, I will not turn the other cheek,
I've bled for you
(all that I did for you!),
yet you will not
hear me (where were you?),
but I still stand,
not falling,
so save your hand
for someone else,
I'll save myself,
hide between my sheets
Falling forever,
blurring the lies and truth,
what's real and
what's not, coming undone,
like breathing in
sulfur (suffocation),
can't trust anyone,
until I'm catched,
or reach the bottom
(dying, screaming),
the scars remind me
of a past that never was
My weakness – that
I care too much,
I touch, and it
breaks,
veins pulsating,
everything's my fault,
I tear myself open,
sew myself shut,
like the pinup doll
you want me to be
Make me real, I want
to be free,
save me from myself,
I don't know why I instigate,
maybe because I'm so
uptight in this straitjacket?
so loosen these
chains, untie the knots,
the stones sink with
me,
with this dark
chrysalis of a tomb, dead inside, aching, rotting,
not sleeping (can't
stay awake)
will I ever wake up
from what's underneath my skin?
Consuming, the walls
are closing in,
my reflection
breaking, wasn't love supposed to be something else?
I've kept my temper,
now the shards are flying,
and I can't be held
responsible (guilty),
lithium, valium and
prozac keep me in line,
just another brick
in the wall
I don’t need one
more day of you wasting me away,
(all days are wasted
on me)
don't turn your back
on me, I won't be ignored,
I'm gonna suffer for
the rest of my life,
But I will always
find a way to survive, (alone)
Fix yourself
instead, get on with your illusion of a life
I crawl in my own
piss, what's wrong with me, can't fix myself,
once the paper's
crumbled up, it can't be perfect again,
haunted by fairy
tales you told me,
of someone to talk
to and not just working for the man,
instead I only get
the pat-down and the shouting,
to you I've never
been enough,
fuck it, I tried to
be a good boy,
now I just want to
kill you (my last resort)
Don't judge me,
you're no saint,
blaming it all on
Marilyn,
we're the children
of the Korn,
who the fuck are
you?
Don't know, not the
same anymore,
I hurt myself to get
back at you,
addicted to your
punishment,
craving it just to
feel anything,
and so the hate in
me washes the sin away;
it's in our nature
to destroy ourselves;
hunger, rising, pick
my victim;
I just wanna play,
wait and bleed
...
I'm on the outside,
looking in,
don't want any of
it, won't change for you,
if I smile and don't
believe, soon I'll wake
(from this sleep
beneath the breaking waves),
replacing this pain
with something numb,
everyone's a fake,
so empty,
I see your true
colors,
without your mask,
where will you go?
because you are
ugly, like me,
scaring away all
that's pure
I need a place to
escape the pain inside,
don't give a fuck,
caught in the middle,
no place to run, a
slow defeat,
life in pieces –
do you even care if I die?
I'm dead to you
already
(wounds so deep I
can barely scar,
let alone heal)
Sick of all the lies
and the hate,
I wanna find a place
where I belong,
but I can't stay
long, holding my breath, (drowning)
because I'm too lost
to be saved
I'll just lie down,
next to my thorns,
write poetry in red,
this way I can't let
you down, ever again
nothing matters
anymore,
if you can get away
with murder, why can't I?
no-one cares,
I'm sure I deserve
it
I can't keep from
falling,
buried so far away,
digging a hole to
bury the pain,
don't bother, I'm
not worth it,
it's all my fault,
angels stabbing me,
I am trash, going
away, mind going haywire,
a mess never to be
entangled,
so go away, erase
any trace,
of love, let the
fires of hell take its course
(Abandon all hope ye
who enter, for there is no salvation for the likes of us)
***
“Thinking gathers
language into simple saying. In this way language is the language of
Being, as the clouds are the clouds of the sky.” Why is the
distance of abstraction more simple than embodiment/closeness? Or for
that matter, must abstraction be distancing? Heidegger does not
expect to find Being except in abstract thought, or along the Black
Forest Holzwege – being cannot reside in ordinary beings.
Everywhere, there is desert (of the real). The Gods cannot reside in
technology – that pure Enframing of being [Ge-Stell], that
ineluctable fate [Geschick], that supreme danger [Gefahr]. They are
not to be sought in science, either, since science has no other
essence but that of technology. They are absent from politics,
sociology, psychology, anthropology, history (which is the history of
Being, and counts its epochs in millenia. The gods cannot reside in
economics – that pure calculation forever mired in beings and
worry. They are not to be found in philosophy either, or in ontology,
both of which lost sight of their destiny 2,500 years ago. Thus
Heidegger treats the modern world as the visitors treat Heraclitus –
with contempt.”
fredag 11 januari 2013
2012
Lista med topp-2012 i form av underhållning för min del!
MOVIES
Dark Knight Rises (new)
Dogville
Dr Horrible
Fight Club
God on Trial (new)
Good Will Hunting
Inception
Indie Game The Movie (new)
La Vita é Bella (new)
Kung Fu Panda
Tangled (new)
The Cabin in the Woods (new)
The Hunchback from Notre Dame
The Matrix Trilogy
The Twilight Samurai (new)
The Fountain
The Man in The Iron Mask
The Man From Earth (new)
The Terminal
The Many Adventures of Winnie the Pooh
Tusen Gånger Starkare (new)
TV-SERIES
Angel (new)
Battlestar Galactica
Buffy the Vampire Slayer
Jakten På Det Perfekta Livet (new)
Dexter
Dollhouse
Futurama
Historieätarna (new)
Glee (new)
Neon Genesis Evangelion
Planet Earth (new)
Rurouni Kenshin
YOUTUBE (never mind new or old)
Alan Watts (various clips)
charlieissocoollike
ERB (Epic Rap Battles)
ExtraCreditz
freslycharles
Gangnam Style
JennaMarbles
Ken Wilber (various clips)
Lindsey Stirling
Luis CK (carious clips)
Matt Barton (Matt Chat)
melodysheep (Symphony of Science)
Mitch Hedberg (clips)
Nick Pitera
ObsidianEnt
Penn & Teller Fool Us
qwatsky
thejuicemedia (Rap News)
thelonelyisland
walkofftheearth (Somebody That I Used to Know cover)
Whedon on Romney
BLOGS
Appeal To Authority (new)
Critical Distance
Deirdra Kiai Production
Fucking Utopia (new)
Ian Bogost
In The Games Of Madness
Insights from Sirlin
Nightmare Mode
Plot is Gameplay's Bitch
The Brainy Gamer
The Dream Machine
Tilt At Windmills (new)
Varytale (new)
Vorpal Bunny Ranch
WEBSITES (video games)
Eurogamer
Gametrailers
Kickstarter
Polygon (new)
PopMatters
Robotgeek
Rockpapershotgun
VIDEO GAMES (Later)
2012
Honorable Mentions:
.heartbeats (Sebastian Trelles)
As Slow As Possible (György Dudas)
Baldur's Gate: Enhanced Edition
Brace (Merritt Kopas)
Drawception
dys4ia (Anna Anthropy)
First Draft of the Revolution (Emily Short)
Hotline Miami
I Remember the Rain (Jordan Browne)
ir/rational Redux (Tom Jubert)
It's all Fun and Games Until Someone Blows Their Brains Out (Mikael Vesavuori)
Laza Knitez! (Team Buttfighters)
Lone Survivor (Jasper Byrne)
The Love Letter (axcho and knivel)
Mirrormoon (Team Focaccia)
Promises/The Good Sister/RAPIDFIE (Stephen Lavelle)
Resonance (Vincent XII)
Slender: The Eight Pages (Mark J. Hadley)
Super Hexagon (Terry Cavanagh)
The Colder Light (Jon Ingold)
The Republia Times (Lucas Pope)
Thomas Was Alone (Mike Bithell)
To What End (Chelsea Howe, Michael Molinari)
Unfinished Swan
10 Perspective (nfyre)
9 Anestesia (Pedro Paiva)
8 Vidiot Game
7 Journey Down: Over the Edge HD (Theodor Waern)
6 Journey (thatgamecompany)
5 Unmanned (molleindustria)
4 Mass Effect 3
3 Thirty Flights of Loving (Brendon Chung)
2 Almost Goodbye/Prom Week (Aaron A Reed)
1 Dear Esther
BOARD GAMES
A Game of Thrones: The Board Game
Alias
Battlestar Galactica
Category 5 (new)
Citadels
Coloretto
Diamant
das Amulett (new)
For Sale (new)
No Thanks!
Pandemic
Shadows Over Camelot
BOOKS (all new except Sofies Värld and Non-Violent Communication)
Awkwardness (Kotsko)
5000 B.C (Smullyan)
Connected (Shaviro)
Coming Home to Myself
Finding Flow
Focus (Leo Babauta)
Gödel, Escher, Bach
Imaginary Games
Non-Stop Inertia
Non-Violent Communication
Our Tragic Universe
Osäkerhetsrelationen
Religion for Atheists
Rise of the Videogame Zinesters
Slavoj Zizek (various)
Sofies Värld
The Society of Others
The Little Prince
The Chicken Qabalah
The Pleasures and Sorrows of Work
The Tao is Silent
The Dance of Anger
The Gifts of Imperfection
Various Companion Books, "X and Philosophy"-books, "Reading X"-books.
Violence (Zizek)
Work (Lars Svendsen)
Working on Yourself Doesn't Work
Your Memory (Higbee)
COMICS (all new except Promethea, Sandman and Watchmen)
Angel & Faith
Angel Season 6
Batman (various)
Buffy Season 8/9
Fallen Angel
Habibi
Logicomix
Promethea
Swamp Thing
Sandman
Watchmen
MUSIC
Ace of Base
Aeon Spoke
Agalloch
Alcest (new)
Analogik (new)
Buffy: Once More With Feeling
Burzum (new)
Castlevania (Konami Kukeiha Club) (new)
Detektivbyrån
Disney (various)
Dr Horrible OST (new)
DUBSTEP (various)
Final Fantasy 7/8
God is An Astronaut (new)
Kristina från Duvemåla
Latitudes
Linkin Park
Madonna
Mudvayne
Opeth (new)
Ratatat (new)
Tacere (new)
The Cranberries (new)
The Legend of Zelda (various)
Within Temptation
Annars är 2012 året då jag fortsatt min spirituella resa, där jag gjort något av en helvändning vad gäller hur jag ser på världen, religion, och mig själv. Gud är inte längre ett ord jag är rädd att använda som en troende skulle använda (åtminstone i privat bruk), essentialism omvärderas från något som enbart kan användas strategiskt/politiskt till något potentiellt viktigt och/eller sant "i sig självt" (även detta en fras som jag cringar åtminstone lite mindre för än innan), teleologiska orsaksförhållanden accepteras med större readiness, min hårda existentialism med ledord som ansvar och autencitet (negativt definierad utifrån idéer om människans ondskefulla inheritance eller ständiga kämpande mot "dålig tro") kompleteras med "god tro" i form av choiceless choice och being istället för sisyfianskt ansvar och doing, och transcendentala (icke)signifiers i form av Tao, god-above-god, deus sive natura (pantheism/panentheism). Mina olika intressen under livets gång har fåtts tolkas om för att få plats i ett större ramverk av ickedualism och andra teman inom spirituella och mystiska traditioner, dit både queerfrågor, djurrätt, philosophy of mind och posthumanistiska frågor (som ju varit stora intressen av mina) platsar in. Även tvspelsfrågor har stöpts om i spirituella idéer som wabi-sabi och wu-wei-wu.
Så grått nytt och fortsatt sökande efter svar och frågor allihopa! Och för all del, underhållning! :)
måndag 6 september 2010
måndag 30 augusti 2010
Artikel skriven för RFSL
Innan jag bestämde mig för att jag inte är transsexuell trodde jag att jag inte var transsexuell.
Viljan att byta kön fanns där redan när jag inte trodde att jag var transsexuell dock, och efter att jag ha läst resten av denna artikel finns det säkert de av er som kommer hävda att viljan finns där fortfarande, men detta då mot min bestämda vilja att nyansera, förtydliga och kontextualisera diskussionen – och min ovilja att utan motstånd låta andra tolka mina motivationer.
Innan jag bestämde mig för att jag inte var transsexuell tänkte jag att hela könsbytesgrejen nog inte var för mig, att det inte var jag, och att inget någonsin är där för mig – enkelt, åtkomligt, livligt. Ungefär som Albin Balthasar sjunger i Fel Person: "Jag har känt mig utomjords/inombords/sen jag föddes på fel planet/och i mitt [sic] hemnation är min person/i egen minoritet".
Jag tänkte att jag nog bara inbillar mig att jag vill byta kön, att det är ett symptom på mina psykiska problem eller bottnar i min bristfälliga relation till kvinnor och min upprorsvilja jämte min mamma som alltid var glad över att ha "fått" en son. Jag tänkte att jag var alldeles för manlig för att vara en kvinna - både som barn och nu - och att mina berättelser kring hur det kändes att vara transsexuell eller vilja vara kvinna aldrig riktigt stämde överrens med andras. Att saker förväntas konstant av mig, saker som jag inte vill leva upp till. Att jag inte passar in i ramen for de transnarrativ som visades i media och (åter)upplevdes av transpersoner världen över.
Jag mådde mycket dåligt över min vilja att vara transsexuell och kvinna men kände att jag nog mest ville vara transsexuell och helt uppenbarligen inte var det för att mina symptom yttrade sig på ett sätt som inte gjorde en diagnos särskilt trovärdig.
Trots detta lät jag min psykolog skriva en remiss till könsutredning och där kände jag mig som en lögnare och galning för att jag hade dessa tankar om mig själv. Det blev inte bättre av att könsutredaren, som ju är specialist och har auktoritet, efter en halvtimmes diskussion med mig sa att jag inte var transsexuell. Den skuld och skam som följt med mig så långt jag kunde minnas, den svårighet som det hade varit att växa upp till en tänkt och eftersträvansvärt autonom individ som trodde på sin egen potential, sina egna önskningar och sina egna känslor, gjorde sig mycket påmind i utredarens paternalistiska skildring av mitt inre liv. Jag är inte värd det, tänkte jag. Ett bra liv. Jag tar pengar från andra vårdbehövande med mina pseudoproblem.
Jag internaliserade min förövare och skuldlade mig själv för att jag inte förstod bättre; för att jag var prinsessan som aldrig rymde själv utan alltid hade väntat på en magisk och icke-existerande prins to sweep me off my feet eller rädda mig från draken/tornet.
Internet blev hädanefter mitt främsta forum för diskussion och bevandring inom transvärlden. Jag läste in mig på den sexologiska världens tänkta etiologi till transsexualism, allt om Christine Jörgensen (som var världens första person som en “lyckad” genital operation gjordes på), jag läste om effekter av hormoner, och framför allt, om psykiatrins syn på transsexualism; primär transsexuell; sekundär transsexuell; autogynefil; dysfori; parafili; osv.
Det skrämde mig, och det tog mig en lång tid att komma fram till att nej, jag är inte transsexuell, vare sig sekundär eller primär. Jag vägrar vara den person som dessa “professionella” påstår att jag är; den sjuke, den som har vanföreställningar, den som föddes “fel”. Inte heller ville jag vara den person som transsexuella påstod sig själva att vara, i många fall efterrapandes dessa professionella.
Jag kom fram till att jag snarare är primärt queer.
Jag fick en remiss till könsutredning en gång till, denna gång med hjälp av en annan psykolog och mer införstådd i vilken relation jag och de mina utredare/psykiatrin befann sig i. Jag förstod nu att vi var fiender.
Jag gav sken av att så inte var fallet och de motståndsstrategier jag applicerade på situationen för att behålla en gnutta självrespekt och vara ärlig samtidigt som jag ju lurade hela systemet enbart genom min kunskap om den disciplinerande effekt som psykiatrin har var inte synliga för utredarna, även om min framställning av mig själv var tillräckligt annorlunda för att utredarna skulle bli arga och bemöta mig väldigt respektlöst. Jag överdriver inte när jag säger att så som de utredarna bemötte mig har jag inte blivit bemött av den värsta homofoben; möjligtvis av familjemedlemmar, men jag lämnar detta därhän.
När jag förstod (vilket jag gjorde efter första mötet i denna andra utredningen) att det skulle vara mycket svårt för mig att få en diagnos, började jag självmedicinera. Hormonerna gjorde mig mycket trött och rädd inför vad för effekt hormonerna skulle kunna tänkas ha på min hälsa. Ingen inom sjukvården ville hjälpa mig med dosering, blodprov eller annan hjälp (förutom att remittera mig till vanliga psykologer som jag haft tidigare – till antalet jag knappt kan räkna på två händer vid det här laget) och jag behandlades så som jag tror missbrukare inom vården behandlas, samtidigt som jag inte ens fick motsvarigheten till sprututbyte utan enbart “varför gör du det?” eller “du borde sluta” till svar när jag berättade för de att jag självmedicinerade och ville ha hjälp för att jag mådde dåligt.
Min psykiatriker sa åt mig att gå till en allmänläkare med mina trötthetsproblem (samtidigt som hen frågade mig om jag vet vad hypokondri är för något), och allmänläkare sa åt mig att gå till psykologer. Jag har inte velat avslöja för allmänläkare jag träffat att jag tar antideppressiva för att jag märkte att inställningen till mig då förändrades. Senaste gången jag var hos en allmänläkare tog det tio minuter för läkaren att komma fram till att min trötthet nog berodde på något tillstånd som borde bedömas av psykiatrin. Kan en komma fram detta efter tio minuter när jag samtidigt berättar för läkaren att jag redan gått i sömnterapi hos psykolog och självmedicinerar med hormoner vars effekt inte är helt förutsägbar eller mätbar ens för specialister?
Att hamna mellan stolarna i vårdsammanhang hade jag erfarenhet av sedan tidigare, då när mina psykologer inte kunde något om transsexualism och tyckte det var vettigt att prata med mig om mina känslor i relation till mina funderingar kring könsidentitet medan utredaren på sexologen menade att jag skulle gå till min vanliga psykolog och att sexologen minsann inte var något ställe för de som inte var helt säkra på vad de var.
Trots att jag kände (och känner) mig mycket svag och trött av hormonerna, av att “etablissemanget” inte trodde på mig eller ville hjälpa mig på något sätt alls, så var det mycket emancipatoriskt för mig att ta mitt liv i egna händer och inte känna mig beroende av utredarnas välvilja. Bra så, för 1,5 år senare kom hela teamet fram till att det inte kunde bedömas huruvida jag var transsexuell eller inte (men att jag förmodligen inte var det för att jag exempelvis har en s.k “killsexualitet”) för att jag lider av alltför allvarliga psykiska störningar/sjukdomar. Och om utredningen var den första våldtäkten så var det som skrivits i journalen den andra.
Nåväl, efter det bestämde jag mig for att skriva ett manifest(ival), vilket jag håller på med i detta nu och förväntar mig bli klar med om något år. För den som vill ha uppdateringar om hur det går kan jag hänvisa till följande facebook-grupp: “My manifesto; spreading/making of/including into/extending”.
Några av de ståndpunkter och frågeställningar jag tampades med och som jag fortfarande funderar kring i relation till detta manifest tänkte jag ta upp här. Vad innebär det att byta kön? Varför tillåts de att byta kön? Varför ska skattebetalare pröjsa mitt könsbyte? Varför byter folk kön? Vad är alternativen?
Min definition för artikelns återstående del av en transsexuell person kommer vara “en person som vill förändra kroppen så att den bättre står överrens med ens uppfattning av ens könsidentitet/kön” för att en stor majoritet av transsexuella vill förändra sina kroppar och för att det förväntas av dem i samband med könsbyte. Varifrån kommer denna uppfattning? Ray Blanchard skriver om något hen kallar för feminine essence theory (Ray Blanchard, Deconstructing the Feminine Essence Narrative, 2008). Jag fokuserar här på den första punkten som hen menar sammanställer den typiska (man-till-kvinna) transexuellas förståelse av sin egen “dysfori”. Kort sagt består tropen Blanchard hänvisar till denna: jag är en kvinna fast i en mans kropp.
Vad innebär en sådan verklighetsuppfattning? Kan jag vara en mus fast i en människas kropp? En prinsessa från Sleeping Beauty fast i denna värld? De biologiska aspekterna av transsexualism har det forskats på en del (såsom den psykologiska, vilken jag inte tar upp här) och de flesta sexologer verkar vara överrens om att ursprunget till transsexualism som en biologisk åkomma/inkongruens verkar vara flera. På det stora hela är området mycket komplicerat, och jag menar att det är en fara att överhuvudtaget ge sig in i den världen och mena att den genuina transsexuellas önskningar ska vara baserade i något biologiskt. Delvis finner jag sociala kontext mycket viktiga för tolkningen av det biologiska, och delvis undrar jag vad som händer med de personer som vill byta kön men inte har tillräckligt könskonträr hjärna (där inkongruensen efterforskas) för att anses vara genuint transsexuella – i en potentiell framtid; idag finns knappt sätt att klassificera hjärnor könsmässigt, åtminstone på ett sätt som är kopplat till transsexualism. Och även om en har en otypisk hjärna för sitt juridiska kön, innebär detta automatiskt att en är transsexuell eller vill ha vård? Varför, överhuvudtaget, ska en önskan vägra tyngre för att den har en bas som stöds i hur forskare kan och mäter vad som är kvinnligt och manligt än vad någon själv egentligen känner? Och om denna person då väl känner något, måste det då betraktas som en psykisk åkomma/sjukdom?
Det biologiska kortet väger tungt när en vill berättiga ens icke-galenskap, behov av vård och juridiska förändringar. Är det dit vi vill fortsätta gå dock? Är det kanske så att alla de kontroller vi har för att byta kön, alla de krav och oklarheter, godtycklighet, brist på ställen att överklaga till, osv, är ett sätt för myndigheter att kontrollera avvikare och göra dem till godtagbara medborgare? Titta bara på Sveriges historia gällande tvångssteriliseringar, arvshygien, rasinstitut och hantering av hysteriker och andra psykiskt “ofrånkomliga” för att se att behandling av transsexuella inte är taget ur tomma luften.
Kanske tillåts folk att byta kön delvis för att det anses mindre farligt att vara ett anpassat freak än något som ser bara förjävligt och mellan-könen-aktigt ut? I USA utbröt moralpanik när någon påpekade att Ken och Barbie-dockorna inte hade några underkläder, varpå Mattel målade på shorts till Ken och någon motsvarighet till Barbie. När de upptäckte att barn skrapade av shortsen för att se vad som fanns under valde de att passivt ignorera problemet och gå tillbaka till de gamla modellerna istället för att konstant påminnas om barnens skrapande och vad det betydde: att barnen var sexuellt nyfikna varelser.
Varför byter folk kön då? Anledningarna kan vara många. Vad vet jag, liksom. Men det är viktigt att inte glömma bort de sociala strukturer som informerar våra beslut och sätt att tolka världen. Om en person vill ändra sin etnicitet/hudfärg då? Är personen mindre galen för att den ena föräldern har annan hudfärg än barnet som vill byta sitt? Ett avsnitt av South Park (Mr. Garrison's Fancy New Vagina) gjorde en satir över könsbyte genom att en karaktär där ville genomföra en s.k negroplasty, en inverterad Michael Jackson ungefär. Vad är det för fantasier och behov som uppfylls av ett könsbyte och andras syn på en själv som den en vill vara och ses som efter ett sådant?
Om en anser att frågor som dessa är oviktiga eller rentav kränkande att ställa och implicera utifrån, då ställer en sig ofta någonstans i Blanchards skildring av den typiska transsexuella, och särskilt om en är svensk utgår en ifrån att det är lika klart som korvspad att transsexuella ska få könsbytet pröjsat. Varför, för att transsexualism är essentiellt, genuint? Vad är essentiellt med min vilja, vad gör att den skiljer sig och anses mer värdig än den som vill förandra sin kropp på ett annat satt? Varför får jag betalt bröstförstoring av landstinget som transsexuell medan jag inte får min näsoperation betald? Hur har den politiska kampen för erkännandet av (vissa) transpersoners hjälpbehov sett ut, och varför tror du att dessa behov har blivit bemötta som de har blivit? Retoriken för förändring och statens potentiella roll är här viktiga att studera.
Genom krav på sterilisering tar den svenska staten ifrån möjligheten för könsbytare att skapa nya biologiska familjer och med tanke på att familjen utifrån en subtilt snäv, biologisk, arbetslinjenaktig och juridisk definition anläggs som grunden för samhället genom förpassandet av anarkin och det omänskliga i FN:s deklaration av de mänskliga rättigheterna är det konstigt att det ses på med blida ögon. Eller? Nja, deklarationen är omskriven på så sätt att rätten till “medmänsklighet” och socialpolitiska insatser är konditionereade på det vilkoret att de politiska subjekten ska vara “medlemmar i samhället” vilket innebär att nationer kan tolka det som medborgarskap, residens eller ytterliggare någon exkluderande formulering.
Så varför ska skattebetalare pröjsa mitt könsbyte men inte mina alvöron? Vad är alternativen till könsbyte? Det finns s.k otherkins, personer som anser sig vara exempelvis drakar, vampyrer, tigrar och små alvpojkar i mänskliga kroppar och de filosofiska och metafysiska implikationerna finner jag väldigt upphetsande! Det är kanske inte ett alternativt sätt att tänka alltid, men jag ser på det stora hela inte någon större skillnad mellan s.k otherkins och transsexuella – förutom att otherkins har mer fantasi, inte omfattas av normerande institutioners behov av disciplinering (hur ofta har du sett en drake behöva läxas upp av staten?) och inte anses ha behov/önskningar som är genuina, verkliga och berättigade.
Själv är jag för allianser, och då inte baserade på essentialistiska kategorier som kvinna eller man, homo eller bi. Homosexualitet är lika mycket en fetisch som vilken parafili som helst, och även heterosexualitet är det! Jag tycker att transpersoner ska bygga allianser med amputees, otherkins, anorektiker, fashionistas, transients, transvestiter, autogynefiler, furries, stekare, sminkare, personer med BDD (Body Dysmorphic Disorder) och likställa allas behov utifrån självupplevelse och se potentialen till förändring och vilja till detta som en produktiv drivkraft likställd med en terapeutisk seans.
Jag vänder mig mot de delar av HBT-rörelsen som har gjort det till en konst att framhäva offentlighetens politiskt korrekt kodade kroppar långt borta från skam och kamp och rakt in i svenssons tv. Kolla hur tandlös bögarnas politiska aktivitet blivit sedan de kommodifierats som ett attribut, plagg eller adjektiv genom Fab 5 och den “obligatoriske bögkompisen”; nu är bögen kapitalismens och etablissemangets springpojke.
Det är rentav skamligt att transsexuella vänder sig mot transvestiter, att primärt transsexuella vänder sig mot sekundärt transsexuella, och i förlängningen – att transsexuella vänder sig mot andra med något som lika gärna skulle kunna klassificeras som BDD, andra med behov av att modifiera sin kropp eller identitet, eller hur fan du nu vill ha det. Nej I say! Rätten till ens kropp går inte genom staten och rätten att göra saker som av andra ses som självskadebeteende är våran egen att ha – och vi ska vara jävligt stolta över det. Jag är med Betnér när hen går upp på scenen i Pride House och menar att det är tvivelaktigt att enbart vissa omfattas av exempelvis distrimineringslagstiftning, och att det inte är rätt väg att inkludera ytterliggare minoriteter i denna utan att den snarare borde tas bort helt och hållet. Det är ett sätt att utöva våld att inkludera och exkludera och dividera på det sättet som görs genom lagstiftning.
Med tiden har jag blivit min egen prins som räddar mig, och detta innebär att ta istället för att vänta och ta emot. Jag är med i en C-uppsats som skrevs av Carina Bohman (Könsfabriken: En kvalitativ studie baserad på transsexuellas upplevelser av sin utredning om könstillhörighet, 2010) och även om jag på sociologiska institutet fick lära mig att det är omoraliskt att publicera någons namn (även om denne vill det) i en undersökning så anser jag det vara farligt att inte låta folk representera sig själva till den grad som yrkesmoralen på sociologiska insitutet skulle vilja mena på är obönhörlig inför diskriminering. Så nu kommer jag ut dubbelt som icke-transsexuell; som Bella i uppsatsen och som Ava Avane Dawn här.
Att vilja byta kön är inte enbart att vilja ha vissa kroppsdelar modifierade eller andras uppfattningar förändrade. Ett visst juridiskt kön utanfor den lagliga och nationella kontext som ställer krav på diagnosticering och anpassning för att ett könsbyte ska kunna genomföras finns inte, och könsbytet är en lösning först och främst skapad av det politiska och psykiatriska samfundet för att styra in folk i en mall för lätthanterliga politiska subjekt.
Vill jag byta kön? Jag vill ses som en kvinna och vill ha vissa av de saker den svenska vården kan ge mig när (om) de väl har diagnositicerat mig som transsexuell. Men vill jag byta kön och anser jag mig själv vara transsexuell? Nej, det gör jag inte.
Viljan att byta kön fanns där redan när jag inte trodde att jag var transsexuell dock, och efter att jag ha läst resten av denna artikel finns det säkert de av er som kommer hävda att viljan finns där fortfarande, men detta då mot min bestämda vilja att nyansera, förtydliga och kontextualisera diskussionen – och min ovilja att utan motstånd låta andra tolka mina motivationer.
Innan jag bestämde mig för att jag inte var transsexuell tänkte jag att hela könsbytesgrejen nog inte var för mig, att det inte var jag, och att inget någonsin är där för mig – enkelt, åtkomligt, livligt. Ungefär som Albin Balthasar sjunger i Fel Person: "Jag har känt mig utomjords/inombords/sen jag föddes på fel planet/och i mitt [sic] hemnation är min person/i egen minoritet".
Jag tänkte att jag nog bara inbillar mig att jag vill byta kön, att det är ett symptom på mina psykiska problem eller bottnar i min bristfälliga relation till kvinnor och min upprorsvilja jämte min mamma som alltid var glad över att ha "fått" en son. Jag tänkte att jag var alldeles för manlig för att vara en kvinna - både som barn och nu - och att mina berättelser kring hur det kändes att vara transsexuell eller vilja vara kvinna aldrig riktigt stämde överrens med andras. Att saker förväntas konstant av mig, saker som jag inte vill leva upp till. Att jag inte passar in i ramen for de transnarrativ som visades i media och (åter)upplevdes av transpersoner världen över.
Jag mådde mycket dåligt över min vilja att vara transsexuell och kvinna men kände att jag nog mest ville vara transsexuell och helt uppenbarligen inte var det för att mina symptom yttrade sig på ett sätt som inte gjorde en diagnos särskilt trovärdig.
Trots detta lät jag min psykolog skriva en remiss till könsutredning och där kände jag mig som en lögnare och galning för att jag hade dessa tankar om mig själv. Det blev inte bättre av att könsutredaren, som ju är specialist och har auktoritet, efter en halvtimmes diskussion med mig sa att jag inte var transsexuell. Den skuld och skam som följt med mig så långt jag kunde minnas, den svårighet som det hade varit att växa upp till en tänkt och eftersträvansvärt autonom individ som trodde på sin egen potential, sina egna önskningar och sina egna känslor, gjorde sig mycket påmind i utredarens paternalistiska skildring av mitt inre liv. Jag är inte värd det, tänkte jag. Ett bra liv. Jag tar pengar från andra vårdbehövande med mina pseudoproblem.
Jag internaliserade min förövare och skuldlade mig själv för att jag inte förstod bättre; för att jag var prinsessan som aldrig rymde själv utan alltid hade väntat på en magisk och icke-existerande prins to sweep me off my feet eller rädda mig från draken/tornet.
Internet blev hädanefter mitt främsta forum för diskussion och bevandring inom transvärlden. Jag läste in mig på den sexologiska världens tänkta etiologi till transsexualism, allt om Christine Jörgensen (som var världens första person som en “lyckad” genital operation gjordes på), jag läste om effekter av hormoner, och framför allt, om psykiatrins syn på transsexualism; primär transsexuell; sekundär transsexuell; autogynefil; dysfori; parafili; osv.
Det skrämde mig, och det tog mig en lång tid att komma fram till att nej, jag är inte transsexuell, vare sig sekundär eller primär. Jag vägrar vara den person som dessa “professionella” påstår att jag är; den sjuke, den som har vanföreställningar, den som föddes “fel”. Inte heller ville jag vara den person som transsexuella påstod sig själva att vara, i många fall efterrapandes dessa professionella.
Jag kom fram till att jag snarare är primärt queer.
Jag fick en remiss till könsutredning en gång till, denna gång med hjälp av en annan psykolog och mer införstådd i vilken relation jag och de mina utredare/psykiatrin befann sig i. Jag förstod nu att vi var fiender.
Jag gav sken av att så inte var fallet och de motståndsstrategier jag applicerade på situationen för att behålla en gnutta självrespekt och vara ärlig samtidigt som jag ju lurade hela systemet enbart genom min kunskap om den disciplinerande effekt som psykiatrin har var inte synliga för utredarna, även om min framställning av mig själv var tillräckligt annorlunda för att utredarna skulle bli arga och bemöta mig väldigt respektlöst. Jag överdriver inte när jag säger att så som de utredarna bemötte mig har jag inte blivit bemött av den värsta homofoben; möjligtvis av familjemedlemmar, men jag lämnar detta därhän.
När jag förstod (vilket jag gjorde efter första mötet i denna andra utredningen) att det skulle vara mycket svårt för mig att få en diagnos, började jag självmedicinera. Hormonerna gjorde mig mycket trött och rädd inför vad för effekt hormonerna skulle kunna tänkas ha på min hälsa. Ingen inom sjukvården ville hjälpa mig med dosering, blodprov eller annan hjälp (förutom att remittera mig till vanliga psykologer som jag haft tidigare – till antalet jag knappt kan räkna på två händer vid det här laget) och jag behandlades så som jag tror missbrukare inom vården behandlas, samtidigt som jag inte ens fick motsvarigheten till sprututbyte utan enbart “varför gör du det?” eller “du borde sluta” till svar när jag berättade för de att jag självmedicinerade och ville ha hjälp för att jag mådde dåligt.
Min psykiatriker sa åt mig att gå till en allmänläkare med mina trötthetsproblem (samtidigt som hen frågade mig om jag vet vad hypokondri är för något), och allmänläkare sa åt mig att gå till psykologer. Jag har inte velat avslöja för allmänläkare jag träffat att jag tar antideppressiva för att jag märkte att inställningen till mig då förändrades. Senaste gången jag var hos en allmänläkare tog det tio minuter för läkaren att komma fram till att min trötthet nog berodde på något tillstånd som borde bedömas av psykiatrin. Kan en komma fram detta efter tio minuter när jag samtidigt berättar för läkaren att jag redan gått i sömnterapi hos psykolog och självmedicinerar med hormoner vars effekt inte är helt förutsägbar eller mätbar ens för specialister?
Att hamna mellan stolarna i vårdsammanhang hade jag erfarenhet av sedan tidigare, då när mina psykologer inte kunde något om transsexualism och tyckte det var vettigt att prata med mig om mina känslor i relation till mina funderingar kring könsidentitet medan utredaren på sexologen menade att jag skulle gå till min vanliga psykolog och att sexologen minsann inte var något ställe för de som inte var helt säkra på vad de var.
Trots att jag kände (och känner) mig mycket svag och trött av hormonerna, av att “etablissemanget” inte trodde på mig eller ville hjälpa mig på något sätt alls, så var det mycket emancipatoriskt för mig att ta mitt liv i egna händer och inte känna mig beroende av utredarnas välvilja. Bra så, för 1,5 år senare kom hela teamet fram till att det inte kunde bedömas huruvida jag var transsexuell eller inte (men att jag förmodligen inte var det för att jag exempelvis har en s.k “killsexualitet”) för att jag lider av alltför allvarliga psykiska störningar/sjukdomar. Och om utredningen var den första våldtäkten så var det som skrivits i journalen den andra.
Nåväl, efter det bestämde jag mig for att skriva ett manifest(ival), vilket jag håller på med i detta nu och förväntar mig bli klar med om något år. För den som vill ha uppdateringar om hur det går kan jag hänvisa till följande facebook-grupp: “My manifesto; spreading/making of/including into/extending”.
Några av de ståndpunkter och frågeställningar jag tampades med och som jag fortfarande funderar kring i relation till detta manifest tänkte jag ta upp här. Vad innebär det att byta kön? Varför tillåts de att byta kön? Varför ska skattebetalare pröjsa mitt könsbyte? Varför byter folk kön? Vad är alternativen?
Min definition för artikelns återstående del av en transsexuell person kommer vara “en person som vill förändra kroppen så att den bättre står överrens med ens uppfattning av ens könsidentitet/kön” för att en stor majoritet av transsexuella vill förändra sina kroppar och för att det förväntas av dem i samband med könsbyte. Varifrån kommer denna uppfattning? Ray Blanchard skriver om något hen kallar för feminine essence theory (Ray Blanchard, Deconstructing the Feminine Essence Narrative, 2008). Jag fokuserar här på den första punkten som hen menar sammanställer den typiska (man-till-kvinna) transexuellas förståelse av sin egen “dysfori”. Kort sagt består tropen Blanchard hänvisar till denna: jag är en kvinna fast i en mans kropp.
Vad innebär en sådan verklighetsuppfattning? Kan jag vara en mus fast i en människas kropp? En prinsessa från Sleeping Beauty fast i denna värld? De biologiska aspekterna av transsexualism har det forskats på en del (såsom den psykologiska, vilken jag inte tar upp här) och de flesta sexologer verkar vara överrens om att ursprunget till transsexualism som en biologisk åkomma/inkongruens verkar vara flera. På det stora hela är området mycket komplicerat, och jag menar att det är en fara att överhuvudtaget ge sig in i den världen och mena att den genuina transsexuellas önskningar ska vara baserade i något biologiskt. Delvis finner jag sociala kontext mycket viktiga för tolkningen av det biologiska, och delvis undrar jag vad som händer med de personer som vill byta kön men inte har tillräckligt könskonträr hjärna (där inkongruensen efterforskas) för att anses vara genuint transsexuella – i en potentiell framtid; idag finns knappt sätt att klassificera hjärnor könsmässigt, åtminstone på ett sätt som är kopplat till transsexualism. Och även om en har en otypisk hjärna för sitt juridiska kön, innebär detta automatiskt att en är transsexuell eller vill ha vård? Varför, överhuvudtaget, ska en önskan vägra tyngre för att den har en bas som stöds i hur forskare kan och mäter vad som är kvinnligt och manligt än vad någon själv egentligen känner? Och om denna person då väl känner något, måste det då betraktas som en psykisk åkomma/sjukdom?
Det biologiska kortet väger tungt när en vill berättiga ens icke-galenskap, behov av vård och juridiska förändringar. Är det dit vi vill fortsätta gå dock? Är det kanske så att alla de kontroller vi har för att byta kön, alla de krav och oklarheter, godtycklighet, brist på ställen att överklaga till, osv, är ett sätt för myndigheter att kontrollera avvikare och göra dem till godtagbara medborgare? Titta bara på Sveriges historia gällande tvångssteriliseringar, arvshygien, rasinstitut och hantering av hysteriker och andra psykiskt “ofrånkomliga” för att se att behandling av transsexuella inte är taget ur tomma luften.
Kanske tillåts folk att byta kön delvis för att det anses mindre farligt att vara ett anpassat freak än något som ser bara förjävligt och mellan-könen-aktigt ut? I USA utbröt moralpanik när någon påpekade att Ken och Barbie-dockorna inte hade några underkläder, varpå Mattel målade på shorts till Ken och någon motsvarighet till Barbie. När de upptäckte att barn skrapade av shortsen för att se vad som fanns under valde de att passivt ignorera problemet och gå tillbaka till de gamla modellerna istället för att konstant påminnas om barnens skrapande och vad det betydde: att barnen var sexuellt nyfikna varelser.
Varför byter folk kön då? Anledningarna kan vara många. Vad vet jag, liksom. Men det är viktigt att inte glömma bort de sociala strukturer som informerar våra beslut och sätt att tolka världen. Om en person vill ändra sin etnicitet/hudfärg då? Är personen mindre galen för att den ena föräldern har annan hudfärg än barnet som vill byta sitt? Ett avsnitt av South Park (Mr. Garrison's Fancy New Vagina) gjorde en satir över könsbyte genom att en karaktär där ville genomföra en s.k negroplasty, en inverterad Michael Jackson ungefär. Vad är det för fantasier och behov som uppfylls av ett könsbyte och andras syn på en själv som den en vill vara och ses som efter ett sådant?
Om en anser att frågor som dessa är oviktiga eller rentav kränkande att ställa och implicera utifrån, då ställer en sig ofta någonstans i Blanchards skildring av den typiska transsexuella, och särskilt om en är svensk utgår en ifrån att det är lika klart som korvspad att transsexuella ska få könsbytet pröjsat. Varför, för att transsexualism är essentiellt, genuint? Vad är essentiellt med min vilja, vad gör att den skiljer sig och anses mer värdig än den som vill förandra sin kropp på ett annat satt? Varför får jag betalt bröstförstoring av landstinget som transsexuell medan jag inte får min näsoperation betald? Hur har den politiska kampen för erkännandet av (vissa) transpersoners hjälpbehov sett ut, och varför tror du att dessa behov har blivit bemötta som de har blivit? Retoriken för förändring och statens potentiella roll är här viktiga att studera.
Genom krav på sterilisering tar den svenska staten ifrån möjligheten för könsbytare att skapa nya biologiska familjer och med tanke på att familjen utifrån en subtilt snäv, biologisk, arbetslinjenaktig och juridisk definition anläggs som grunden för samhället genom förpassandet av anarkin och det omänskliga i FN:s deklaration av de mänskliga rättigheterna är det konstigt att det ses på med blida ögon. Eller? Nja, deklarationen är omskriven på så sätt att rätten till “medmänsklighet” och socialpolitiska insatser är konditionereade på det vilkoret att de politiska subjekten ska vara “medlemmar i samhället” vilket innebär att nationer kan tolka det som medborgarskap, residens eller ytterliggare någon exkluderande formulering.
Så varför ska skattebetalare pröjsa mitt könsbyte men inte mina alvöron? Vad är alternativen till könsbyte? Det finns s.k otherkins, personer som anser sig vara exempelvis drakar, vampyrer, tigrar och små alvpojkar i mänskliga kroppar och de filosofiska och metafysiska implikationerna finner jag väldigt upphetsande! Det är kanske inte ett alternativt sätt att tänka alltid, men jag ser på det stora hela inte någon större skillnad mellan s.k otherkins och transsexuella – förutom att otherkins har mer fantasi, inte omfattas av normerande institutioners behov av disciplinering (hur ofta har du sett en drake behöva läxas upp av staten?) och inte anses ha behov/önskningar som är genuina, verkliga och berättigade.
Själv är jag för allianser, och då inte baserade på essentialistiska kategorier som kvinna eller man, homo eller bi. Homosexualitet är lika mycket en fetisch som vilken parafili som helst, och även heterosexualitet är det! Jag tycker att transpersoner ska bygga allianser med amputees, otherkins, anorektiker, fashionistas, transients, transvestiter, autogynefiler, furries, stekare, sminkare, personer med BDD (Body Dysmorphic Disorder) och likställa allas behov utifrån självupplevelse och se potentialen till förändring och vilja till detta som en produktiv drivkraft likställd med en terapeutisk seans.
Jag vänder mig mot de delar av HBT-rörelsen som har gjort det till en konst att framhäva offentlighetens politiskt korrekt kodade kroppar långt borta från skam och kamp och rakt in i svenssons tv. Kolla hur tandlös bögarnas politiska aktivitet blivit sedan de kommodifierats som ett attribut, plagg eller adjektiv genom Fab 5 och den “obligatoriske bögkompisen”; nu är bögen kapitalismens och etablissemangets springpojke.
Det är rentav skamligt att transsexuella vänder sig mot transvestiter, att primärt transsexuella vänder sig mot sekundärt transsexuella, och i förlängningen – att transsexuella vänder sig mot andra med något som lika gärna skulle kunna klassificeras som BDD, andra med behov av att modifiera sin kropp eller identitet, eller hur fan du nu vill ha det. Nej I say! Rätten till ens kropp går inte genom staten och rätten att göra saker som av andra ses som självskadebeteende är våran egen att ha – och vi ska vara jävligt stolta över det. Jag är med Betnér när hen går upp på scenen i Pride House och menar att det är tvivelaktigt att enbart vissa omfattas av exempelvis distrimineringslagstiftning, och att det inte är rätt väg att inkludera ytterliggare minoriteter i denna utan att den snarare borde tas bort helt och hållet. Det är ett sätt att utöva våld att inkludera och exkludera och dividera på det sättet som görs genom lagstiftning.
Med tiden har jag blivit min egen prins som räddar mig, och detta innebär att ta istället för att vänta och ta emot. Jag är med i en C-uppsats som skrevs av Carina Bohman (Könsfabriken: En kvalitativ studie baserad på transsexuellas upplevelser av sin utredning om könstillhörighet, 2010) och även om jag på sociologiska institutet fick lära mig att det är omoraliskt att publicera någons namn (även om denne vill det) i en undersökning så anser jag det vara farligt att inte låta folk representera sig själva till den grad som yrkesmoralen på sociologiska insitutet skulle vilja mena på är obönhörlig inför diskriminering. Så nu kommer jag ut dubbelt som icke-transsexuell; som Bella i uppsatsen och som Ava Avane Dawn här.
Att vilja byta kön är inte enbart att vilja ha vissa kroppsdelar modifierade eller andras uppfattningar förändrade. Ett visst juridiskt kön utanfor den lagliga och nationella kontext som ställer krav på diagnosticering och anpassning för att ett könsbyte ska kunna genomföras finns inte, och könsbytet är en lösning först och främst skapad av det politiska och psykiatriska samfundet för att styra in folk i en mall för lätthanterliga politiska subjekt.
Vill jag byta kön? Jag vill ses som en kvinna och vill ha vissa av de saker den svenska vården kan ge mig när (om) de väl har diagnositicerat mig som transsexuell. Men vill jag byta kön och anser jag mig själv vara transsexuell? Nej, det gör jag inte.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
