Ett inlägg i diskussionsforumet på initiativ samutvecklings forum.
Varning för
academese och svenengelska!
Jag har alltid varit
omgiven mycket av kultur och investerat mycket av mig själv, min
tid, min självuppfattning, min narrativa berättelse om vem jag är
och har varit – i kulturella produkter och min relation till dom,
deras relativa plats i min värld som den knyter an till andras värld
och klocktid, epoker, kapitel i generationer, decennier; lågstadie;
högstadie; post-9-11; andra konsolgenerationens spel; post
metallicas black album (metals entrance into mainstream); osv. Jag
började skriva på en tråd om kultur som kan vara inspirerande för
någon med integralintresse, och då inte enbarti i form av
självhjälpsböcker eller facklitteratur, utan kultur i den där
andra betydelsen liksom, men kom fram till att minst lika intressant
är det här med kultur i relation till vilka vi är och har varit.
Så då blev den här texten en själslig och spirituell resa som jag
ville beskriva utifrån de kulturella produkter som jag rest med, och
fokus för mig i den tråd är både denna resa och era resor, med
eller utan gemensam kultur, med destination integral och spirituell
kultur.
Det här med resor
alltså. Pratade med Daniel G om gemensamma bakgrunder hos folk som
kommit till integral eller IS. Vi funderade på existentialism som
någon slags precursor till vidare integral utveckling, ungefär som
postmodernism – något som fyller ett tomrum efter avsaknaden av
tilltro till det absoluta som rasat samman, modernitet eller Gud. Min
resa är definitivt kantad med existentialism: Friedrich Nietzsche
(the original superhuman!), Aleister Crowley (narcissistisk mystiker
som haft mycket stor inverkan på västerländsk
1900-tals-esotericism), Anton Lavey (grundare av modern satanism),
Sartre (anvar, autenticitet, (negativ) intentionalitet), Heidegger
(fenomenologi, das Mann). Här har det varit making a beast out of
oneself to get rid of the pain of being the man, drakar, free
spirits, slavmoral, mer skyldigheter än rättigheter, självet som
grund för all existens (en kvadrant to the exclusion of all else)
för hela slanten.
En konstant
växelverkan mellan att vägra puritanskt lidande som bevis för ens
godhet och syndafall alltså, samtidigt som lidandet har fått stå
för differentieringen av mig från andra, det som gjorde mig bättre,
där distansen från livet och det sköna fick vara det
intellektuella, det som stärker min autonomi och därmed det som
särskiljer mig från de som är svaga, de som är djur, osv. Först
senare har jag ställt mig frågan om det finns ett alternativ till
Kants “disinterestednes” som ideal för kritik, för att leva,
för att uppleva, för att nå sanning, i form av att kanske bli en
del av, suspend critical faculties, go native (i antropologin) eller
grok (Heinlein), att erkänna co-existence och varandra (e-prime) att
skala av sig och tillåta något nytt skapas inom tomrummet istället
för att styra det utifrån instrumentala värden, planering, mål,
ansvar, ego, etc. Vad händer för övrigt när en distanserar sig
från mänskligheten och inte har något ideal som balanserar upp
det, är en fråga som jag tänkt mycket på, t ex i Brott och Straff
eller för den delen American Psycho. När en sedan distanserar sig
och har makt, ja who watches the watchmen? Blir en som Batman* till
slut?
Så. Metal. När jag
skulle ha en fest på temat "Age of Aquarius" för några
månader sedan och kollade igenom min musiksamling efter låtar som
hade med spirituella ting att göra så upptäckte jag ganska så
snabbt att det mest var metal som hade inspirerat och utvecklat mig
på den fronten, band som Cynic, Gojira, Aghora, Mudvayne, System of
a Down, Within Temptation, etc. Även band som Pain of Salvation,
Papa Roach, Evanescence, Clawfinger, men då i form av kritik av
konsumptionssamhälle t ex. Till viss del är det ju så att lyssnar
mycket på metal och då blir det naturligt att det blev mycket metal
som hade att göra med spiritualitet i min musiksamling, men det var
spännande likväl för att jag kan se så mycket I metal som den
följt med mig på min resa. Ett citat om metal:
"Much like
extreme weather, there’s beauty in its ferociousness and its
stillness. Everything is connected by slender threads and we are
essentially conduits. Metal and other extreme forms of music can
ultimately exhibit that transcendent quality and awareness that
connects us to something deeper, the essence of being raw and alive."
– Paul Masvidal
(Cynic)
Artikeln
som citatet kommer ifrån pratar litegrann om det här att
stå-för-något och vara-emot-något, att vara fast i the
oppositional stance, grå vampirism som energitjuv/neggare, the
critical role and only as critic, never as fan, och för att knyta an
till Nietzsche, vad som händer när one stares deep into the abyss –
förutom att potentiellt avslöja något om ens innersta, så leder
det oftare till förverkligandet av "the rule of the fanatic"
– one becomes what one despises, instead of turning the other
cheek. Skribenten av artikeln menar att mycket metal handlar om ilska
och att protestera mot något, men att många fastnar i den
reaktionen och inte gör någon resa, och jag håller med. Det är
frustrationen över livet som utmynnar i texter om självmord som
levs ut på skiva tills musiken tar slut och det symboliska
självmordet äger rum, cathexis
dissipates och katharsis kan äga rum. Men vad sedan? Round and round
we go, addicts as we are, trying to work it out by doing the same
thing over and over again...
Mycket
metal har
fastnat i existentialism och nihilism, mot religion, mot kristendom,
vilket kan ses i band som Job for a Cowboy, Cradle of Filth,
Deathstars och Avenged Sevenfold (borderline case). Mycket neometal
har även den fastnat i opposition mot vuxenvärlden och cynicism, i
stadiet där en påpekar hyckleri men inte bygger på något eget
utan stagnerar med idén om att de som borde ha tagit hand om oss
gjorde oss besvikna, och godhet därmed inte går att finna (att den
kan skapas eller omtolkas förstås alltså inte). (Längst nere i
mitt inlägg tar jag med en text jag skrev** som tribute till
(neo)metal och mitt tonårsjag - vore roligt om ni kände igen er
eller andra i den sortens tankar/ontologi, och även kanske vissa av
referenserna om ni själva växte upp med den sortens musik.)
Mainstream
black metal å andra sidan är ofta totalt förakt för
mänskligheten, parat med förkärlek till natur. Det är tysk
naturromantik, autenticitet i form av en återgång från det
postindustriella, post-agrarian society, tillbaka till Heidegger fur
alles! Det är vändandet mot ge-stell (teknik, the bare enframing of
being) och sökandet efter det riktiga i skogens das Ding an Sich
(existensen själv) (varav en mycket bra kritik av detta finns i
Bruno Latours "We have never been modern", en bok som är
förgestalt inom de mer etablerade akademiska samhällsvetenskaperna
när det gäller frågor om icke-dualism, postpostmodernism, platta
ontologier och systemteori)***.
Ett exempel, från
Agallochs "Falling Snow":
The water pours its
embracing arms around the stone
Decay drips from the
unquiet void where the ice forms, where life ends
The stone is by the
crimson flood, swallowed
The red tide beyond
the ebon wound, contorted
My sacrifice bids
farewell in this river of memory... a wave to end all time
Red birds escape
from my wounds and return as falling snow
To sweep the
landscape; a wind haunted, wings without bodies
The snow, the bitter
snowfall
You wish to die in
her pale arms, crystalline, to become an ode to silence
In the soul of a
mountain of birds, fallen
The cascading pallor
of ghostless feather
The snow has fallen
and raised this white mountain on which you will die and fade away in
silence
Mums! Här ligger
alltså band som t ex Burzum och Immortal, men det finns även de som
är lite annorlunda, om än lika inspirerade av Schelling, Fichte,
Hegel, naturfilosofi, romanticism. Det är typ Between the Buried and
Me med sin senaste konceptplatta, och Obscura med sina texter. Från
Obscuras Cosmogenesis-platta, låten “Noospheres”:
I pass beyond time
and life on measureless wings
Yet still am one
with born and unborn things
I have wrapped the
wide world in my wider self
And time and space
my spirit's seeing are
I am the god and
demon, ghost and elf
I am the wind's
speech and the blazing star
All nature is the
nursling of my care (death metal)
I am its struggle
and the eternal rest
The world's joy
thrilling runs through me, I bear
The sorrow of
millions in my lonely breast
I have learned
A close identity
Yet am by nothing
bound
That I become
All culture is like
this, the unfettered mind (death metal)
The boundless spirit
is more imagination
To achieve great
things, we must be self confined
Mastery is revealed
in limitation
Carrying in me
The universe's call
I mount to my
Imperishable home
Det handlar mer om
utveckling och resan som är universum snarare än självmord, till
skillnad från ecofascister och primitivister som ser resan framåt
som en resa som enbart fungerar om vi tar bort människor (som har
tillträde till den högsta nivåerna av utveckling) från ekvationen
helt och hållet, band som gärna är kämpar för animal liberation
och går litegrann åt antingen hippiehållet (Within Temptation)
eller våldshållet (The Agonist, Deadlock, Totalt Jävla Mörker).
Om djur kunde tala, liksom! (eller om “Animal as Leaders” inte
bara spelade intrumentellt! För egen del så tror jag att jordens
bios/flercelliga organismer förstådda som en superorganism är
självmordsbenägna snarare än livgivande - Medea snarare än Gaia,
som Peter Ward skulle sagt. Detta är Zizeks ståndpunkt i b la
filmen "Examined Life", även om Zizek tagit sin
inspiration mer från Timothy Morton än Wade.
Klart
är iaf att även om hat för mänskligheten ofta finns hos dessa
personer, så är naturromantiken inte ett måste för den sakens
skull, men likväl det som fyller tomrummet när vägarna framåt
inte verkar finnas, som i Gorods “Diverted Logic”:
Die humanity die!
Do they really
believe in their good acting?
Trappi-ng minds in a
biomechanical prison for centuries
And then releasing
them, while ordering them?
You'll die
I can destroy
I want to guide the
other souls that, as I did
Nearly feel into
madness
I want to kill
I can trick these
monsters
Whose think they are
creators
They think they
control everything
They suppose that
their aim will be ours
I give you my word
These survivors will
join the dead
The dead of this
no-future species!
Separate network
Spirit in the work
Decoherence,
diverted logic
Everything is human
Adam will fell!
Vill ni läsa mer om
metalteori kan jag rekommendera http://blackmetaltheory.blogspot.se/
som även släppt
en bok som heter “Hideous Gnosis”. Inget för the faint of heart
(eller snarare akademisk habitus) dock då det är ganska så svår
filosofi som avhandlas i den! Här får ni lite klipp på metalband
som “gått vidare” och som jag har gått vidare tillsammans med i
min resa:
Bonus, inte metal:
Saul Williams: http://www.youtube.com/watch?v=zyjbSfoUfNE
Lite texter Masvidal
från Cynic/Aeon Spoke/Portal/Death har skrivit med spirituell
riktning:
§
Och så lite om
utomjordingar, som utlovat.
För något år
sedan när jag på allvar nördade ner mig i spiritualitet så gick
jag en kurs om astronomi på Lunds Universitet, och när vi sedan kom
till delkursen om utomjordingar och kultur så konsumerade jag en
massa filmer om utomjordingar för att hitta att deras roll i vår
kultur har förändrats radikalt de senaste 50 åren, från att ha
varit ett yttre hot till att bli en påminnelse om vår inre
gudomlighet. Från den delen av världen kan jag därför
rekommendera filmerna Contact och K-Pax, båda till syvende och sist
om människor och vad de kan bli; immanens, tro, connectedness,
skuggor, inre och yttre, förändring och utveckling. Inte riktigt en
sci-fi, men likväl en film som avhandlar rymd (inre och yttre),
människans relation till själ, liv och död, är Aronofskys The
Fountain, som på ett mer emotionellt plan (en mer givande och
mänsklig handling) än hens tidigare film Pi som hade fokus på
kaballah bearbetar frågor om tro, hopp, meningen med livet, pride,
förfall, Gud. Även i den här delen av min kulturkonsumption fanns
existentialismens skeptiska tentakler med, där jag använde mig av
Stanislaw Lems litteratur som backdrop mot vilken en kunde förstå
utomjordingarna och de problem som inom astronomin associeras med
deras ankomst eller brist på existent. Denna litteratur handlar om
mening, brist på mening, anomi, disenchantment of the world; är vi
ensamma, är inte alla utomjordingar egentligen
projektion/önsketänkande, är inte Gud det likväl; kan vi göra
gott utan gud; innebär inte inkommensurabilitet att det inte är
möjligt med en final arbiter gällande sanning; är kommunikation
mellan människor möjlig om intentionalitet inte kan avläsas; är
förståelse; kan vi förstå oss själva? Här fann jag även
utrymme att tolka om Nietzsches "Beyond Good and Evil" inom
en ram av zenbuddhism och ickedualism, och även eternal return och
amor fati i mer positiv bemärkelse, där historisk determinism inte
blev något en dominerande klass/powers that be använde som argument
för att behålla status quo, utan som ett sätt att förstå
omvärlden och agens, en motbild till existentialismens bad faith.
Bortom utomjordingar
har jag en sista contribution nu, också sci-fi: The Matrix. Om ni
tvekar, brush up on your zenbuddhism och/eller se kommentatorspåren
med Ken Wilber och Cornell West till tioårsutgåvan av The
Matrix-trilogin! Den gav mig mycket, även om den i Wilber-manér är
ganska så repetitiv. :)
Refenser:
*Transcript från
ett klipp på nätet om Batman som jag såg någon gång:
Why is the bat
loathed in our culture? The fear of the bat lies in its very nature:
is it a flying mouse or a tooth bird? The bat is a study of
opposites, a liminal figure – a hybrid between worlds. It has the
wings of a bird, but teeth, milk and fur of a beast. Proverbially
"blind as a bat", but with the ability to see in total
darkness. It has the ability to reach the heavens, yet it shuns
light. A bat flies, but not to the light of virtue. And so instead it
watches in darkness, envious of those who can walk in the light. As
such, a man with a bat as a symbol lies in spiritual limbo. Bruce may
have been right once in taking the bat as hir spiritual guide/power
animal, but the bat as a symbol is a dead end. This is why every
story must end with Bruce Wayne as Batman; Frank Miller retired
Batman, but brought hir back; Grant Morrison had hir killed, only to
be reincarnated, again and again, always in black, always as a bat.
Even after having died a heroic death, zie was forced to watch hir
own funeral, the Caped Crusader's eternal reward being rebirth –
borne once again, as Batman. Always approaching the light, but never
entering it. Bruce has left the earthly plane (becoming an idea), but
zie hasn't been able to reach a higher one (embodied idea of man and
symbol, transcended). The bat is keeping the man in check. And so it
might be wise for Bruce Wayne to realize where zie is standing –
abandon the Bat, or perish.
**Tribute to
neometal
Let me go (you don't
understand me),
I am evil, you are
pure, I will defile you,
tears frozen like
snow.
Stay away, I am a
sinner, I will not turn the other cheek,
I've bled for you
(all that I did for you!),
yet you will not
hear me (where were you?),
but I still stand,
not falling,
so save your hand
for someone else,
I'll save myself,
hide between my sheets
Falling forever,
blurring the lies and truth,
what's real and
what's not, coming undone,
like breathing in
sulfur (suffocation),
can't trust anyone,
until I'm catched,
or reach the bottom
(dying, screaming),
the scars remind me
of a past that never was
My weakness – that
I care too much,
I touch, and it
breaks,
veins pulsating,
everything's my fault,
I tear myself open,
sew myself shut,
like the pinup doll
you want me to be
Make me real, I want
to be free,
save me from myself,
I don't know why I instigate,
maybe because I'm so
uptight in this straitjacket?
so loosen these
chains, untie the knots,
the stones sink with
me,
with this dark
chrysalis of a tomb, dead inside, aching, rotting,
not sleeping (can't
stay awake)
will I ever wake up
from what's underneath my skin?
Consuming, the walls
are closing in,
my reflection
breaking, wasn't love supposed to be something else?
I've kept my temper,
now the shards are flying,
and I can't be held
responsible (guilty),
lithium, valium and
prozac keep me in line,
just another brick
in the wall
I don’t need one
more day of you wasting me away,
(all days are wasted
on me)
don't turn your back
on me, I won't be ignored,
I'm gonna suffer for
the rest of my life,
But I will always
find a way to survive, (alone)
Fix yourself
instead, get on with your illusion of a life
I crawl in my own
piss, what's wrong with me, can't fix myself,
once the paper's
crumbled up, it can't be perfect again,
haunted by fairy
tales you told me,
of someone to talk
to and not just working for the man,
instead I only get
the pat-down and the shouting,
to you I've never
been enough,
fuck it, I tried to
be a good boy,
now I just want to
kill you (my last resort)
Don't judge me,
you're no saint,
blaming it all on
Marilyn,
we're the children
of the Korn,
who the fuck are
you?
Don't know, not the
same anymore,
I hurt myself to get
back at you,
addicted to your
punishment,
craving it just to
feel anything,
and so the hate in
me washes the sin away;
it's in our nature
to destroy ourselves;
hunger, rising, pick
my victim;
I just wanna play,
wait and bleed
...
I'm on the outside,
looking in,
don't want any of
it, won't change for you,
if I smile and don't
believe, soon I'll wake
(from this sleep
beneath the breaking waves),
replacing this pain
with something numb,
everyone's a fake,
so empty,
I see your true
colors,
without your mask,
where will you go?
because you are
ugly, like me,
scaring away all
that's pure
I need a place to
escape the pain inside,
don't give a fuck,
caught in the middle,
no place to run, a
slow defeat,
life in pieces –
do you even care if I die?
I'm dead to you
already
(wounds so deep I
can barely scar,
let alone heal)
Sick of all the lies
and the hate,
I wanna find a place
where I belong,
but I can't stay
long, holding my breath, (drowning)
because I'm too lost
to be saved
I'll just lie down,
next to my thorns,
write poetry in red,
this way I can't let
you down, ever again
nothing matters
anymore,
if you can get away
with murder, why can't I?
no-one cares,
I'm sure I deserve
it
I can't keep from
falling,
buried so far away,
digging a hole to
bury the pain,
don't bother, I'm
not worth it,
it's all my fault,
angels stabbing me,
I am trash, going
away, mind going haywire,
a mess never to be
entangled,
so go away, erase
any trace,
of love, let the
fires of hell take its course
(Abandon all hope ye
who enter, for there is no salvation for the likes of us)
***
“Thinking gathers
language into simple saying. In this way language is the language of
Being, as the clouds are the clouds of the sky.” Why is the
distance of abstraction more simple than embodiment/closeness? Or for
that matter, must abstraction be distancing? Heidegger does not
expect to find Being except in abstract thought, or along the Black
Forest Holzwege – being cannot reside in ordinary beings.
Everywhere, there is desert (of the real). The Gods cannot reside in
technology – that pure Enframing of being [Ge-Stell], that
ineluctable fate [Geschick], that supreme danger [Gefahr]. They are
not to be sought in science, either, since science has no other
essence but that of technology. They are absent from politics,
sociology, psychology, anthropology, history (which is the history of
Being, and counts its epochs in millenia. The gods cannot reside in
economics – that pure calculation forever mired in beings and
worry. They are not to be found in philosophy either, or in ontology,
both of which lost sight of their destiny 2,500 years ago. Thus
Heidegger treats the modern world as the visitors treat Heraclitus –
with contempt.”
